Wikileaks – vilken läcka?
Jag är inte förtjust i Wikileaks’ strategi att urskillningslöst masspublicera dokument som i många fall varit hemligstämplade på goda grunder. Särskilt när det har bäring på soldaters och enskildas säkerhet har tilltaget varit hänsynslöst. Men det har sina poänger med denna unikt höga transparens, även om jag anar att den kommande svenska debatten riskerar att skjuta högt över målet. Så jag utbrister: vilken läcka?
Många kommentatorer gräver fram en välkänd och välprövad tolkning av de nu publicerade dokumenten och interiörerna från Washington och USA:s Sverigeambassad. Den om att ”var det inte det vi trodde? Allt är ett hyckleri, Sveriges utrikespolitik är helt USA-styrd och försvarspolitiken går bara ut på att smörja USA och lägga grunden för ett Nato-medlemskap, bakom ryggen på svenska folket. Alliansfriheten är en bluff, och den har omvärlden genomskådat för länge sedan.”
Det blir lätt så att en och annan öppen dörr slås in när det spillts över ny bensin på den gamla ”Sverige är inte neutralt”-brasan. Att de citerade budskapen om USA-vänlighet uttalats i slutna rum och nedtecknats i hemliga dokument gör inte konspirationstemperaturen lägre.
Men vad är det som har avslöjats egentligen? Att Sverige inte är alliansfritt? Det är ingen hemlighet för dem som kan läsa innantill. När Sverige blev medlem av EU gick vi in i en politisk gemenskap som kan beskrivas som en allians. I samband med det ändrades också den officiella säkerhetspolitiska doktrinen till att Sverige är ”militärt” alliansfritt. Just det, vi är inte medlem i någon försvarsallians med ömsesidiga säkerhetsgarantier. Men vi är med i EU. Vi är alltså inte alliansfria. Stämmer.
Neutraliteten då? Ja den avskaffades i praktiken ännu tidigare. Av gammal vana händer det att både politiker och journalister talar om ”vår neutralitet”. Men det är ju bara okunnigt. Den har, precis som det nämns i ett av de publicerade Wikileaksdokumenten, lagts på historiens skräphög. Stämmer. Inget avslöjande.
En del tycks tro att Sverige har kunnat minska det militära försvarets resurser räknat som andel av BNP utan att tappa i försvarskraft. Men det går givetvis inte. Sverige kan inte längre försvara sig på egen hand, och det är därför som de senaste försvarsbesluten präglas av resonemanget att ”Sveriges säkerhet byggs solidariskt i samarbete med andra”. Dessa andra är länder och organisationer som vi samarbetar med redan nu. De heter EU, Norden, Nato och FN. Viktigast är EU.
Men samma länder som ingår i EU är med minst 80-procentig täckning också medlemmar av Nato, och de flesta har bara en försvarsmakt per land. Sverige är partnerland till Nato, och redan på Ingvar Carlsson-tiden bestämdes att vi skulle ha en hög ambition för vårt aktiva deltagande som Nato-partner.
I den officiella utrikespolitiken har det i decennier talats om ”den transatlantiska länken”. Det är en kärnpunkt i Sveriges reella utrikes- och säkerhetspolitik, och den bygger på många tänkares bedömningar. Denna ”länkdoktrin” är förklaringen till att svenska regeringar fortsätter med nära USA-kontakter på alla nivåer inom de flesta områden. Men det är givetvis olyckligt (minst sagt) om denna politik skulle bedrivas helt utan förankring. Och det är väl här som det kärvar, eftersom både USA och Nato ses som svordomar i stora delar av den svenska politiska debatten.
Ändå kan den transatlantiska länken inte sägas vara något som har byggts på i hemlighet. Den stadfästs i många regeringars utrikesdeklarationer. Den är antagen gång på gång av Sveriges riksdag. Men den transatlantiska länken är hos många svenskar antingen misskänd eller okänd.
Vad vi än tycker om den förda politiken så bör kärnan i vår säkerhetspolitik föras in på banan och diskuteras ingående och omgående. Det bör bli föremål för tydliga ställningstaganden från de politiska partierna och får för min del gärna bli en valfråga 2014.
Det duger inte att Sverige har en säkerhetspolitisk bas som inte är förankrad hos medborgarna. Nu är nog möjligheten för en grundlig – och spännande – debatt bättre än på länge. Särskilt om vi nu koncentrerar oss på den sakliga grunden för vår säkerhetspolitik, och inte stirrar oss blinda på läckorna.
Och så vore det väl fan om inte både politiker, journalister och varenda kotte klarade av att skilja på alliansfritt och militärt alliansfritt?
Jag är väl inte alldeles säker på att debatten som stundar blir så saklig och sansad som jag skulle önska, men OM det blir en bred och öppen debatt som inte har som huvudsyfte att knacka ner enskilda politiker som omnämns i tidigare hemliga dokument…. då är jag rätt glad. Tack för det, Wikileaks!
