Regeringens obegripliga informationsstrategi
En gedigen kommunikationsinsats – men ändå misslyckad.
19 timmar är en lång tid när ett spektakulärt våldsdåd har inträffat mitt i huvudstadens hjärta. Men så lång tid tog det innan regeringen gav sig tillkänna. Ja men utrikesminister Carl Bildt hade ju twittrat redan vid midnatt, invänder en och annan. Ja, men hur tyst var det inte fram till dess? Dessutom var det inte i regeringens namn som han twittrade, det klargjorde Fredrik Reinfeldt igår och upprepade i dag.
I en regering är det extra viktigt att ansvar och åtgärder följs åt, inklusive uppgiften att kommunicera. Så vems ansvar (det politiska) var det här i lördags kväll? En våldsam explosion som kan ha varit ämnad att döda oskyldiga. Rimligen justitieministern. Om det riskerar att bli ett nationellt trauma – lämpligen statsministern. Var det natten till i söndags utrikesministerns fråga? Knappast.
I dag säger Beatrice Ask att hon tyckte att det fanns anledning att invänta polisens slutsatser.
Det tyckte uppenbarligen statsministern också, men inte Carl Bildt. Det går inte att frigöra sig från bilden av en regering som är djupt oenig om informationsstrategi efter en stor och dramatisk händelse (”svår påfrestning” som det heter i många styrande dokument på myndighetsnivå). Jag gissar att Per Schlingmann redan har frågan på sitt bord, för en regering som strider internt om informationsansvar och principer för kommunikationen kommer att hamna i trubbel igen.
Men vad kan då en regering säga timmarna efter ett våldsdåd innan ännu röken och stanken från sprängmedlet lämnat det snötäckta julhandelsstockholm? Jo faktiskt det mesta av det som en regering har anledning att säga – nämligen att visa att den delar allmänhetens oro, försäkra att ansvariga myndigheter tar allvarligt på uppgiften och understryka vikten av att vi alla håller huvudet rimligt kallt och inte blir lättfångade byten för ryktesspridare och mörkmän. Det budskapet är inte avhängigt innehållet i en brottsplatsundersökning.
Men den här rollförväxlingen – att politiker vill ha ”på fötterna” i en konkret utredning – är vida spridd i vårt land. Det är mer regel än undantag att statsråd och andra politiker får svara på frågor om operativa beslut och taktiska val hos en myndighets medarbetare. Som i Agenda igår, där justitieministern ombads uttrycka bedömningar av bevisläge och dithängande utredningsfrågor. Detta trots att Säpochefen också fanns i studion och skulle intervjuas direkt efter.
Jag har flera exempel på roller som förväxlats intill perversionens gräns. Som när försvarsministrar får journalistfrågor om vilka fordon som borde finnas i Afghanistan medan ÖB förväntas besvara frågan om när Sverige ska gå med i Nato.
Om ledande politiker fortsätter att ”spela med” och svara på utredningstekniska frågor i medierna, då blir regeringens kommunikationsuppgift närmast omöjlig. Jag förväntar mig inte att journalisterna ska avstå från att ställa ”fel” frågor, men justitieministrar borde tydligt markera vad som är myndighetsjobb och vad som är politiskt ansvar. Och utrikesministern borde åtminstone samspela med kollegan på justitiedepartementet när han (i sak riktigt, visar det sig) twittrar om en pågående brottsutredning. Men allra bäst hade varit om polisen hade informerat om terrorbrottet natten till söndag. Och om justitieministern hade varit det första statsråd som gav sig tillkänna med politiska kommentarer när ryktesspridningen satte fart i lördags.
När det händer något nationellt dramatiskt nästa gång.. vem har då ansvar att först vända sig till folket? Alla mår bäst av att det står klart för alla var kommunikationsansvaret ligger. Och om det är politiskt eller operativt. Läge att snacka ihop sig i regeringen.