Så borde Littorins avgång ha kommunicerats
De flesta kände till den oförsonliga vårdnadstvisten med exhustrun, och det är i efterhand svårt att förstå att arbetsmarknadsministern ens försökte klara sitt tunga uppdrag medan privatlivet var i uppror. Jag tror att det var dumdristigt att inte ta timeout när tvisten blev hätsk och utdragen.
Tuff och omänsklig
Med detta i bakgrunden är det lätt att förstå att Littorins ministertid har varit tuff och stundtals omänsklig. Han berättade i onsdags att han haft flera djupa depressioner och att han inte är en Snövit. Men hans huvudbudskap var att hans barn hade jagats av skrupellösa journalister och att den otäcka erfarenheten, i kombination med vårdnadstvist och medial granskning, innebar att gränsen var nådd. Nu skulle han bli en privatperson igen.
När jag skriver det här har jag just nåtts av nyheten att hans ombud i vårdnadstvisten, advokat Birgitta Hållenius, meddelar att Littorin förnekar brott. Det var ett besked i elfte timmen, och dessutom överlämnat av fel person. Ändå måste vi som nu diskuterar affären utgå från att vi inte kan vara säkra på om han köpt sex eller inte.
Därför tänker jag mig två scenarier, för hur Littorins och statsministerns kommunikation hade kunnat se ut i onsdags morse och förmiddag:
Om han är skyldig
“Välkomna till den här pressträffen. Jag har nyss begärt att få bli entledigad som statsråd. Skälet är en rad händelser och omständigheter i mitt privatliv, som har gjort att jag har blivit en belastning för regeringen. Det var inte möjligt för mig att sitta kvar eftersom det är för mycket som tar bort tid och kraft för de svåra politiska utmaningar som vi står inför. Jag är heller ingen stålman, och jag orkar helt enkelt inte längre.
Jag har haft ett ansträngande men inspirerande politiskt uppdrag. Jag befinner mig sedan mer än två år i en vårdnadstvist med min tidigare hustru. Jag har tidvis varit i dåligt mentalt skick, och jag har vid några tillfällen inte klarat att handla så som ett statsråd förväntas göra.
Min vardag har också tidvis inneburit en hård medial granskning, som också har drabbat mina barn. Det är det värsta en pappa kan råka ut för, att inte kunna skydda sina barn. Jag har tagit mycket illa vid mig av det, exempelvis när min 16-åriga dotter rings upp och får frågan hur det känns när pappa ligger på hjärtintensiven.
Men det som gör att jag avgår just i dag är en händelse igår på Visby flygplats. En journalist från ett stort nyhetsmedium konfronterar mig då med påståenden om att jag skulle ha begått ett brott för ungefär fyra år sedan. Det handlar om brott mot sexköpslagen, och jag ville där och då inte svara på frågan. Men eftersom jag tyvärr – vid ett tillfälle – har betalat för sex så är ju svaret på frågan ja, det har jag gjort. Och jag beklagar det hela mycket djupt förstås. Och det är tillräckligt för att jag ska vara en belastning för regeringen och för mitt parti.
Det här tillhör ju i princip privatlivet, men en ledande politiker får inte bryta mot lagen. Jag är också rätt säker på att den här händelsen kan komma att utnyttjas i både vårdnadstvisten och valrörelsen, och det hela riskerar att orsaka ännu mer smärta för mina barn, min fästmö och mig själv.
Så jag avgår, för regeringens och mitt partis bästa. Jag orkar inte hantera alla påfrestningar i livet samtidigt just nu. Jag är överens med statsministern att det är bäst för oss båda att jag lämnar min post nu, för jag vill att valrörelse ska handla om annat än enskilda politiker som har personliga tillkortakommanden och som är utsatta för hård press både på den offentliga och privata scenen. Jag hoppas att ni har förståelse för att jag inte tar några frågor.”
Ovanstående budskap präglas av öppenhet och ansvar. SOL medger att ett mediums frågor har haft inverkan på hans och statsministerns beslut att avgå nu. Han medger sina handlingar och tar ansvar för dem, samtidigt som han berättar att han anser att mediegranskningen delvis varit omänsklig.
Men om Littorin är oskyldig till sexköp eller liknande gärningar, så kunde det här vara ett ansvarsfullt och klargörande budskap:
Om han är oskyldig
“Välkomna till den här pressträffen. Jag har nyss begärt att få bli entledigad som statsråd. Skälet är en rad händelser och omständigheter i mitt privatliv, som har gjort att jag har blivit en belastning för regeringen. Det var inte möjligt för mig att sitta kvar eftersom det är för mycket som tar bort tid och kraft för de svåra politiska utmaningar som vi står inför. Jag är heller ingen stålman, och jag orkar helt enkelt inte längre.
Jag har haft ett ansträngande men inspirerande politiskt uppdrag. Jag befinner mig sedan mer än två år i en vårdnadstvist med min tidigare hustru. Jag har också tidvis varit i dåligt mentalt skick, särskilt i våras.
Min vardag har också återkommande inneburit en hård medial granskning, som har drabbat mina barn. Det är det värsta en pappa kan råka ut för, att inte kunna skydda sina barn. Jag har tagit mycket illa vid mig av det, exempelvis när min 16-åriga dotter rings upp och får frågan hur det känns när pappa ligger på hjärtintensiven.
Men det som gör att jag avgår just i dag är en händelse igår på Visby flygplats. En journalist från ett stort nyhetsmedium konfronterar mig då med påståenden om att jag skulle ha begått ett brott för ungefär fyra år sedan. Det handlar om brott mot sexköpslagen, och jag ville där och då inte svara på frågan vilket jag ångrar nu efteråt. Men jag blev så chockad och illa berörd av anklagelsen som jag betraktar som ren smutskastning så jag gick bara därifrån. Men när jag har reflekterat över den här nya anklagelsen så har jag kommit fram till att jag nu är en belastning för regeringen och för mitt parti.
Låt mig säga detta klart och entydigt: Jag har INTE köpt sex av den här kvinnan och inte heller av någon annan. Jag är oskyldig till brott mot sexköpslagen. Tidningens uppgifter är osanna, har ingenting med verkligheten att göra. Men i vårt politiska klimat just nu räcker det ofta med en misstanke eller en anklagelse för att skadeskjuta ledande företrädare, och jag befarar att dom här osanna anklagelserna kan komma att utnyttjas i både vårdnadstvisten och valrörelsen, och det hela riskerar att orsaka ännu mer smärta för mina barn, min fästmö och mig själv.
Så jag avgår, för regeringens och mitt partis bästa. Jag orkar inte hantera alla påfrestningar i livet samtidigt just nu. Jag är överens med statsministern att det är bäst för oss båda att jag lämnar min post nu, för jag vill att valrörelse ska handla om annat än enskilda politiker som har personliga svårigheter och som är utsatta för hård press både på den offentliga och privata scenen. Jag hoppas att ni har förståelse för att jag inte tar några frågor.”
Littorin hade kunnat välja den avgångsförklaring som passar. Och det hela hade kunnat kommenteras av en statsminister som visar hjärta, i stället för den distanserade kyla som han visade både i onsdags och i förmiddags. Jag utgår i exemplet från att Littorin till sin statsminister sagt sig vara oskyldig till medieanklagelsen.
Reinfeldt kunde ha sagt:
“Jag förlorar i dag en uppskattad medlem av regeringen. Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin vill entledigas, och jag är överens med honom att det är det bästa som kan ske eftersom han just nu inte har möjlighet att göra sitt jobb med det fokus och det förtroende som är önskvärt.
Skälet är att han har levt under mycket hård press efter sin skilsmässa för fem år sedan, och igår blev han konfronterad av ett nyhetsmedium som påstod att han har begått brott mot sexköpslagen. För mig har han bedyrat att han är oskyldig, och jag har haft långa resonemang med honom om medieuppgifterna. Men dessa anklagelser, tillsammans med den påfrestning som han redan lever under i form av en uppslitande vårdnadstvist, gör att han helt enkelt inte orkar stanna kvar som minister. Och om man inte orkar, då ska man avgå.
Jag har uppskattat Sven Otto i många år, både som vän och arbetskamrat. Jag kommer att sakna honom, men en arbetsmarknadsminister måste ha fullt fokus på jobben. Då får man inte vara för betungad eller distraherad av turbulens i privatlivet. Därför avgår Sven Otto Littorin.”
Jag hade föredragit en krishantering som var rak och öppen med plats för känsla för den som är i centrum för historien. Om Littorin och Reinfeldt hade agerat så här i onsdags så hade kanske Aftonbladet hållit inne med vittnesmålet från ”Anna, 30”.
Men nu kom fokus i Littorins budskap på reportrars yrkesetiska övergrepp på de tre barnen, och Littorin låtsades inte om Aftonbladet och sexköpsanklagelsen. Och statsministern intog en kall, närmast oberörd attityd till sin forne kumpan och partikamrat. Hans ordval har understrukit detta, han säger att Littorin ”angivit privata skäl” och andra kanslisvenska ordvändningar. Detta sammantaget tycks ha triggat Aftonbladet att publicera anklagelserna stort uppslaget.
Förutom att en öppnare och mänskligare krishantering hade varit bättre för regeringen och Sven Otto Littorin, skulle det ha möjliggjort en början på valrörelsen som i större utsträckning handlade om Sveriges och Europas framtidsfrågor.
