juli 2010

Sedan jag skrev mitt blogginlägg i lördags, ”Så borde Littorins avgång ha kommunicerats” har ett och annat hänt och det står för mig klart att jag har misstagit mig på en och annan punkt i denna härva. Jag vill gärna precisera vad jag (troligen) har haft fel om och vad jag står fast vid.

Kortversionen om vad jag hade fel om är att:

Statsministern tycks ha haft ett litet manöverutrymme i sin första pressträff, eftersom han och hans stab uppenbarligen lät Littorin rita upp de stora linjerna. Dessutom behövde statsministern aldrig ”avsätta” sin arbetsmarknadsminister så talet om en frivillig avgång var nog helt sant.

Efter att Sven Otto Littorin lät sig mejlintervjuas igår i DN och Aftonbladets stf ansvariga utgivare Lena Mellin yttrat sig i ett antal intervjuer och debatter har en del av förra veckans dimridåer lättat något. Framför allt har det blivit begripligt (men fortfarande lika misslyckat i sak) att Littorin talade som han gjorde vid onsdagmorgonens pressträff. Moderaterna lät en knäckt människa ta hand om sitt eget budskap, och då är det rätt givet att det blir känslorna som styr. Hans blytunga fokus på hets mot de tre barnen är den omständighet i avskedstalet som triggade i gång allt det som hände sedan.

Troligen uppfattade medarbetarna i moderatledningen Littorins belägenhet som en ”privatlivskatastrof” med i praktiken tämligen små hot mot partiet och valrörelsen. Visserligen var ju sexköpsanklagelsen ytterst obehaglig, men de hade ju själva hört Littorin tillbakavisa anklagelsen så risken att den skulle bli löpsedelsstoff bedömdes nog som minimal.

Därför, gissar jag, fick Littorin så fria händer att utforma sitt avskedsanförande. ”Det var ju av privata skäl som han avgår, och det budskapet blir extra betonat om han också står för alla sina ord själv”, tänkte de kanske.

Men de har felbedömt Aftonbladet. Just nu pågår en intensiv diskussion huruvida tidningen hade fått en tydlig dementi från Littorin eller inte. Expressen skriver i dag att en bandinspelning av samtalet mellan pressekreteraren och Aftonbladet ”bevisar att Littorin talade sanning om dementin”.

Men det finns dementier och det finns Dementier. Många journalister ogillar starkt att ofta tvingas tala med pressekreterare, informationschefer och andra företrädare för den som de egentligen ska bevaka. I mindre viktiga frågor är det ofta både praktiskt och accepterat att nöja sig med ”pressisen”, men är digniteten hög (vilket den nästan alltid är när det handlar om nyhetsscoop) så är en kommentar/dementi direkt från den det berör (telefon eller live) betydligt mer värdefull för mediet. Förmodligen tänkte Aftonbladet så här: om de nu är så säkra på att anklagelsen är felaktig – vad hindrar Littorin från att personligen säga det till vår reporter?

Littorins uttalanden på Visby flygplats (när han sannolikt är chockad, i alla fall oförberedd) kan inte med bästa vilja i världen uppfattas som en säker dementi. (”Nej nej, men snälla – sluta…) och de sista frågorna besvaras med ”inga kommentarer”.

Det är inte så att jag helhjärtat stöder Aftonbladets agerande i den här affären, långt därifrån. Jag tycker också att det är väldigt lomhört av Aftonbladet att helt missa pressekreterarens försök till dementi. Jag skriver försök, eftersom hon samtidigt bad att få mer av tidningens ”bevisning” för att verkligen känna sig säker på vad det var som skulle bemötas med en dementi.

Men stora nyhetsredaktioner i Sverige har hög svansföring, och många journalister anser också att det är de och inte politikerna som ska ”sätta agendan”. Om Littorin är otydlig på Visby flygplats så har han ju möjligheten att samla sig på kvällen eller morgonen och sedan leverera en genomtänkt dementi till Aftonbladet. Om han hade ställt upp då för tidningen (vilket Aftonbladet hade räknat med) så kanske Littorinaffären inte hade blivit en affär utan bara en plötslig avgång.

Vissa debattörer vill göra allt detta till en huvudsakligen juridisk diskussion (särskilt jurister, överraskande nog) medan andra fokuserar på pressetiken. Och nog finns det anledning att skärskåda Aftonbladets hantering av det här, och det kommer att ske.

Men journalistik och juridik är olika verksamheter, även om det olyckligtvis förekommer många gemensamma termer, till exempel brott, vittne, skuld, bevis. Den som har följt Lena Mellins resonemang har till och med kunnat höra henne säga att “vi har inte påstått att Littorin har köpt sex, vi har berättat att vi har träffat en kvinna som påstår att han har köpt sex”. Eftersom AB inte vet med säkerhet kan de inte publicera anklagelsen utan att åtminstone ha fått den utpekades egen ståndpunkt i saken. Det är inte juridik, det är pressetik.

Men det allra tydligaste i affären är hur dynamiskt (sam-)spelet är mellan politiken och medierna. De är beroende av varandra, de utnyttjar varandra och de tävlar om vem som driver vem. Men trots de täta kontakterna och att de ofta verkar på samma spelplan så kan de inte förstå varandra när det skorpar till sig.

”Ja men du har ju inte dementerat fast vi har väntat i flera dagar.” ”Han har ju visst dementerat, det gjorde han ju redan på flygplatsen!” “Nej, så tolkade inte vi honom. Och sen sökte vi honom hela kvällen och vi fick aldrig tala med honom!” ”Ja men jag berättade ju i telefon med er nyhetschef att han aldrig har köpt sex!” Osv osv. Politikern och hans medarbetare förstår inte Aftonbladets ställföreträdande utgivare och hennes medarbetare. Men de förstår inte att de inte förstår varandra.

Vad det sedan gäller statsministerns första pressträff så har jag ju beskrivit den som lika vilseledande som Littorins och dessutom stel och kantig, okänslig. Några har tolkat mig som att jag skulle ha ansett att Reinfeldt ensidigt skulle ha gått ut och berättat om att det fanns en anklagelse om sexköp. Men så har jag inte menat (jag kanske har uttryckt mig otydligt – det är absolut en möjlighet). Jag ville att Littorin själv skulle ha varit öppen om att avgångstidpunkten hade samband med en kvällstidnings brottsanklagelse mot honom, och detta kunde då statsministern bara instämma i.

Eftersom krishanteringen inleddes så olyckligt så hade Fredrik Reinfeldt väldigt litet manöverutrymme. Det verkar än i dag oklart om han tror på sin gamle vän i sexköpsfrågan eller inte, och den oklarheten (om jag rätt tolkar honom) har väl ytterligare begränsat honom.

Men det stora felet är att statsministerns medarbetare inte gav Littorin stöd och viss styrning vid pressträffen i Visby. Då hade det kunna bli någorlunda rätt från början, vilket kunde ha skonat framför allt Littorins familj.

Så min huvudprincip för all kommunikation står sig väl: berätta spontant om det som är väsentligt och överdriv inte vissa faktorer för att kunna dölja det som har störst eller stor betydelse. Det är inte för mycket öppenhet som har lett till denna smärtsamma affär.

Min förra chef hade ett bra motto för handlande i svåra lägen (och det blir inte sämre för att det lär vara lånat av en gammal KGB-chef): kall hjärna, varmt hjärta och rena händer.

De flesta kände till den oförsonliga vårdnadstvisten med exhustrun, och det är i efterhand svårt att förstå att arbetsmarknadsministern ens försökte klara sitt tunga uppdrag medan privatlivet var i uppror. Jag tror att det var dumdristigt att inte ta timeout när tvisten blev hätsk och utdragen.

Tuff och omänsklig

Med detta i bakgrunden är det lätt att förstå att Littorins ministertid har varit tuff och stundtals omänsklig. Han berättade i onsdags att han haft flera djupa depressioner och att han inte är en Snövit. Men hans huvudbudskap var att hans barn hade jagats av skrupellösa journalister och att den otäcka erfarenheten, i kombination med vårdnadstvist och medial granskning, innebar att gränsen var nådd. Nu skulle han bli en privatperson igen.

Om han är skyldig

“Välkomna till den här pressträffen. Jag har nyss begärt att få bli entledigad som statsråd. Skälet är en rad händelser och omständigheter i mitt privatliv, som har gjort att jag har blivit en belastning för regeringen. Det var inte möjligt för mig att sitta kvar eftersom det är för mycket som tar bort tid och kraft för de svåra politiska utmaningar som vi står inför. Jag är heller ingen stålman, och jag orkar helt enkelt inte längre.

Jag har haft ett ansträngande men inspirerande politiskt uppdrag. Jag befinner mig sedan mer än två år i en vårdnadstvist med min tidigare hustru. Jag har tidvis varit i dåligt mentalt skick, och jag har vid några tillfällen inte klarat att handla så som ett statsråd förväntas göra.

Min vardag har också tidvis inneburit en hård medial granskning, som också har drabbat mina barn. Det är det värsta en pappa kan råka ut för, att inte kunna skydda sina barn. Jag har tagit mycket illa vid mig av det, exempelvis när min 16-åriga dotter rings upp och får frågan hur det känns när pappa ligger på hjärtintensiven.

Men det som gör att jag avgår just i dag är en händelse igår på Visby flygplats. En journalist från ett stort nyhetsmedium konfronterar mig då med påståenden om att jag skulle ha begått ett brott för ungefär fyra år sedan. Det handlar om brott mot sexköpslagen, och jag ville där och då inte svara på frågan. Men eftersom jag tyvärr – vid ett tillfälle – har betalat för sex så är ju svaret på frågan ja, det har jag gjort. Och jag beklagar det hela mycket djupt förstås. Och det är tillräckligt för att jag ska vara en belastning för regeringen och för mitt parti.

Det här tillhör ju i princip privatlivet, men en ledande politiker får inte bryta mot lagen. Jag är också rätt säker på att den här händelsen kan komma att utnyttjas i både vårdnadstvisten och valrörelsen, och det hela riskerar att orsaka ännu mer smärta för mina barn, min fästmö och mig själv.

Så jag avgår, för regeringens och mitt partis bästa. Jag orkar inte hantera alla påfrestningar i livet samtidigt just nu. Jag är överens med statsministern att det är bäst för oss båda att jag lämnar min post nu, för jag vill att valrörelse ska handla om annat än enskilda politiker som har personliga tillkortakommanden och som är utsatta för hård press både på den offentliga och privata scenen. Jag hoppas att ni har förståelse för att jag inte tar några frågor.”

Ovanstående budskap präglas av öppenhet och ansvar. SOL medger att ett mediums frågor har haft inverkan på hans och statsministerns beslut att avgå nu. Han medger sina handlingar och tar ansvar för dem, samtidigt som han berättar att han anser att mediegranskningen delvis varit omänsklig.

Men om Littorin är oskyldig till sexköp eller liknande gärningar, så kunde det här vara ett ansvarsfullt och klargörande budskap:

Om han är oskyldig

“Välkomna till den här pressträffen. Jag har nyss begärt att få bli entledigad som statsråd. Skälet är en rad händelser och omständigheter i mitt privatliv, som har gjort att jag har blivit en belastning för regeringen. Det var inte möjligt för mig att sitta kvar eftersom det är för mycket som tar bort tid och kraft för de svåra politiska utmaningar som vi står inför. Jag är heller ingen stålman, och jag orkar helt enkelt inte längre.

Jag har haft ett ansträngande men inspirerande politiskt uppdrag. Jag befinner mig sedan mer än två år i en vårdnadstvist med min tidigare hustru. Jag har också tidvis varit i dåligt mentalt skick, särskilt i våras.

Min vardag har också återkommande inneburit en hård medial granskning, som har drabbat mina barn. Det är det värsta en pappa kan råka ut för, att inte kunna skydda sina barn. Jag har tagit mycket illa vid mig av det, exempelvis när min 16-åriga dotter rings upp och får frågan hur det känns när pappa ligger på hjärtintensiven.

Men det som gör att jag avgår just i dag är en händelse igår på Visby flygplats. En journalist från ett stort nyhetsmedium konfronterar mig då med påståenden om att jag skulle ha begått ett brott för ungefär fyra år sedan. Det handlar om brott mot sexköpslagen, och jag ville där och då inte svara på frågan vilket jag ångrar nu efteråt. Men jag blev så chockad och illa berörd av anklagelsen som jag betraktar som ren smutskastning så jag gick bara därifrån. Men när jag har reflekterat över den här nya anklagelsen så har jag kommit fram till att jag nu är en belastning för regeringen och för mitt parti.

Låt mig säga detta klart och entydigt: Jag har INTE köpt sex av den här kvinnan och inte heller av någon annan. Jag är oskyldig till brott mot sexköpslagen. Tidningens uppgifter är osanna, har ingenting med verkligheten att göra. Men i vårt politiska klimat just nu räcker det ofta med en misstanke eller en anklagelse för att skadeskjuta ledande företrädare, och jag befarar att dom här osanna anklagelserna kan komma att utnyttjas i både vårdnadstvisten och valrörelsen, och det hela riskerar att orsaka ännu mer smärta för mina barn, min fästmö och mig själv.

Så jag avgår, för regeringens och mitt partis bästa. Jag orkar inte hantera alla påfrestningar i livet samtidigt just nu. Jag är överens med statsministern att det är bäst för oss båda att jag lämnar min post nu, för jag vill att valrörelse ska handla om annat än enskilda politiker som har personliga svårigheter och som är utsatta för hård press både på den offentliga och privata scenen. Jag hoppas att ni har förståelse för att jag inte tar några frågor.”

Littorin hade kunnat välja den avgångsförklaring som passar. Och det hela hade kunnat kommenteras av en statsminister som visar hjärta, i stället för den distanserade kyla som han visade både i onsdags och i förmiddags. Jag utgår i exemplet från att Littorin till sin statsminister sagt sig vara oskyldig till medieanklagelsen.

Reinfeldt kunde ha sagt:

“Jag förlorar i dag en uppskattad medlem av regeringen. Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin vill entledigas, och jag är överens med honom att det är det bästa som kan ske eftersom han just nu inte har möjlighet att göra sitt jobb med det fokus och det förtroende som är önskvärt.

Skälet är att han har levt under mycket hård press efter sin skilsmässa för fem år sedan, och igår blev han konfronterad av ett nyhetsmedium som påstod att han har begått brott mot sexköpslagen. För mig har han bedyrat att han är oskyldig, och jag har haft långa resonemang med honom om medieuppgifterna. Men dessa anklagelser, tillsammans med den påfrestning som han redan lever under i form av en uppslitande vårdnadstvist, gör att han helt enkelt inte orkar stanna kvar som minister. Och om man inte orkar, då ska man avgå.

Jag har uppskattat Sven Otto i många år, både som vän och arbetskamrat. Jag kommer att sakna honom, men en arbetsmarknadsminister måste ha fullt fokus på jobben. Då får man inte vara för betungad eller distraherad av turbulens i privatlivet. Därför avgår Sven Otto Littorin.”

Jag hade föredragit en krishantering som var rak och öppen med plats för känsla för den som är i centrum för historien. Om Littorin och Reinfeldt hade agerat så här i onsdags så hade kanske Aftonbladet hållit inne med vittnesmålet från ”Anna, 30”.

Förutom att en öppnare och mänskligare krishantering hade varit bättre för regeringen och Sven Otto Littorin, skulle det ha möjliggjort en början på valrörelsen som i större utsträckning handlade om Sveriges och Europas framtidsfrågor.