Länge leve talesmännen!
2008-12-12
När jag var barn var det noga att skilja mellan lärare och lärarinna. På 60-talet kunde inte en kvinna vara skådespelare. Och ingen sjuksköterska var man. Det fanns en tydlig koppling mellan yrkesbeteckning och kön, helt i strid med de jämställdhetssträvanden som har sådant tydligt företräde i dag.
Det där känns fånigt och avlägset i dag, tänker du kanske. Inte riktigt. Missriktad välvilja från medier och debattörer gör att vi är på väg ner i diket igen.
Sedan några år uppträder en ansenlig del av journalistkåren och andra mediearbetare som om ordet talesman skulle vara oanvändbart om befattningen innehas av en kvinna. I radionyheter och på tevenamnskyltar liksom i pressen i övrigt överöses vi av taleskvinnor och talespersoner. Två helt nya yrken har uppfunnits, som varken fanns eller behövdes för tio-femton år sedan.
Oönskad återgång
Detta har enligt min mening inneburit en oönskad återgång till gamla tiders könskopplade yrkesbeteckningar. Ordvalet följer nu inte av uppgiften eller kompetensen utan av innehavarens kön. Om det handlar om jourbefattningar, som presstalesmän för polisen eller andra offentliga huvudmän (sorry!) växlar ordet dessutom trots att uppgiften är densamma.
Då måste man fråga sig: är rollbegreppet talesman oanvändbart för kvinnor? Nej, jag anser inte det (inte än, är jag dessvärre föranledd att säga).
Den som har motsatt uppfattning uppmanas härmed att argumentera så att det blir begripligt för alla, inklusive mig. Är det för att ordledet man ingår? Detta är enligt min mening inte relevant. Talesman har aldrig varit ett yrke reserverat för män. Målsman skulle skriva under vissa skoldokument när jag var liten, och det var självklart att det dög med vem som helst av föräldrarna.
Kan en kvinna i Sverige inte vara polisman eller ombudsman? Kan hon vara gärningsman? Mytoman?
Är marinens alla sjömän av mankön? Heter det herr talkvinna eller fru talman i Sveriges riksdag?
Talesman är könsneutralt, precis som talman. Även om rådande trend riskerar att förstöra den neutrala innebörden.
Begreppet talesperson är förvisso också könsneutralt, men vad är vinsten med att införa dessa nya begrepp? Ingen, anser jag. Däremot har deras tillkomst ett pris, eftersom könet nu blir en nödvändig förutsättning för att en individ ska kunna besätta vissa tjänster. Och det är ju just den typen av låsningar som vi vill komma bort från!
Språkligt virus
Det finns ännu en baksida av detta språkliga virus. Det skapar en förstärkt fokus på vilket av två kön som stämmer in på en person. På senare år har allt fler vaknat upp för att det finns människor som antingen har en osäker könstillhörighet (det som förr kallades hermafroditer) eller som av självvalda identitetsskäl vill slippa definieras som kvinna eller man – så kallade transpersoner. De är inte så förtvivlat många, men det handlar i alla fall om hundratals människor i Sverige. Kanske ett par tusen till och med. De åser sannolikt pågående språktrend med undrande ögon. Om en polis inte kan skriva ordet gärningsman i rapporten utan att först ha könstestat den misstänkta brottslingen har en ny typ av sexism tagit ett starkt grepp över standardspråket.
Att en kvinna kan vara brandman och en man kan vara sjuksköterska (och att en transperson kan vara god man) är en sund utveckling som bejakar varje människas rätt att slippa pressas in i förutbestämda könsstereotyper. Den ängsliga taleskvinnotrenden saboterar denna modernisering. Och indirekt är det samma sak med talespersonsraseriet.
Om ett ord var könsneutralt 1970 så kan det rimligen nyttjas på samma sätt 2008. Alltså: gör inte talesman till ett strängt maskulint ord! Du tror att du är progressiv men du spelar omedvetet för motståndarlaget.
Länge leve talesmännen!
Staffan Dopping,
nyligen avgången informationsdirektör vid Försvarsmakten,
blivande kommunikationskonsult
Copyright © 1995 – 2009 Göteborgs-Posten
