april 2010

Prinsessan Madeleines bröllop är inställt eller uppskjutet därför att hennes relation skakas av en kris. Det finns uppgifter om att hennes fästman för omkring ett år sedan hade ett olämpligt umgänge med en norsk kvinna, som nu har trätt fram i en norsk tidning.
Hovet vill inte kommentera uppgifterna, men hävdar att Madeleine och Jonas Bergström fortfarande är ett par. Paret har dock inte synts tillsammans i offentliga sammanhang sedan Nobelbanketten i december.

Ovanstående nyhetstext kunde ni inte läsa på Svt Text eller höra i Ekot i onsdags, när båda kvällstidningarna trumpetade ut att norska Tora, 21 sa sig ha haft en amorös natt i Åre med prinsessan Madeleines partner Jonas. Nej, de redaktioner som ser sig som seriösa tyckte att pressetiken bjöd att de inte sa flaska om prinsessans skakiga relation.

Deras tystnad kanske många känner sympati för, men samma medieföretag spred glatt otrohetsstoryn så att säga “på köpet” när de i morgonsoffer eller magasinsprogram bjöd in PR-experter och hovreportrar för att diskutera hur det går när andra medier håller på så här och sprider privat information om en medlem i kungafamiljen. Skenheligt och principlöst, om ni frågar mig.

I dag har jag medverkat i en pressetisk diskussion som sänds i kväll i Svt Agenda. Jag samtalar med Aftonbladets chefredaktör och med förre pressombudsmannen Pär-Arne Jigenius. Aftonbladet är den tidning som har skrivit näst mest om Madeleines kärlekskris och om anklagelserna mot Jonas Bergström om att ha varit alltför intim med en annan kvinna.

Eftersom diskussionstiden i Agenda är begränsad så hann jag bara uttrycka en del av min syn på mediernas publiceringar. För den som är intresserad redogör jag här för min principiella inställning till de pressetiska avvägningar som “Jonasgate” utgör exempel på.

Ett visst allmänintresse
Ja, det finns ett visst allmänintresse när en prinsessas relation är skakig, eftersom hon har en plats i tronföljden och eftersom ett höst- eller vinterbröllop var utlyst. De kungligas privatliv är svårt att avskilja från deras officiella roll. Så allmänintresse finns.

Men det var inte så stort eller starkt så att det var motiverat med det våldsamma intrång i privatlivet som onsdagens kvällstidningar gjorde på det ena uppslaget efter det andra.

En balanskonst, både gasa och bromsa
Pressetik är en balanskonst. Meningen med de etiska reglerna är att balansera mellan två värden som står emot varandra: vikten av att informera allmänheten om händelser och skeenden av vikt (det är det som är allmänintresset), men också behovet att skydda människor från att skadas av publicitet. Medierna har alltså en skyldighet att gasa och bromsa samtidigt. Avvägningen är givetvis subjektiv, men den är därför inte alldeles godtycklig. Och den skall göras, det är det som är pressetik i praktiken.

En kunglig förlovning är per definition en offentlig sak, den kungörs alltid på en presskonferens och den måste godkännas av regeringen om det gäller en person som är nämnd i successionen. Så om en kunglig förlovning är på väg att hävas så finns det ett allmänintresse. Ett VISST allmänintresse.

Pressetik ska inte vara digitalt. Tyvärr agerar många medier som om det vore allt eller inget.

Seriösa lämnade walkover
Ett annat problem är att respekterade, seriösa redaktioner har lämnat walkover. I och med att DN, Ekot, Rapport m fl var helt tysta på nyhetsplats fram till i lördags så lämnade de fältet fritt för Expressen, Aftonbladet och Svensk Damtidning att sätta gränsen, och det fanns inga goda exempel på hur en balanserad och återhållen rapportering om den havererade kungliga förlovningen skulle kunna se ut.

Från noll till smaklöst
Men kvällstidningarna accelererade tidigt efter att norska Se og Hör hade tryckt norska Toras kiss and tell-historia (Svensk Damtidning på nätet var allra först, vilket inte är något att yvas över när det handlar om dålig pressetik.) Från noll till smaklöst på 24 timmar.

Både Expressen och Aftonbladet har gjort kraftiga övertramp, menar jag. Dels har det nog funnits en hel del felaktiga uppgifter, men oavsett det är omfattningen och intrången i privatlivet – både i text och bild – av den magnituden att det självklart innebär mycket stora publicitetsskador. Jag bedömer att de kommer att fällas i Pressens Opinionsnämnd, men det hjälper föga prinsessan Madeleine och Jonas Bergström.

Politiska krav på lagstiftning
Jag fruktar att vi snart får höra politiska krav på att skärpa lagstiftning och straffsatser för mediers kränkningar av privatlivet. Det är lätt att motivera, eftersom mediernas självsanering uppenbarligen inte fungerar. Det är en förlust för yttrandefriheten, men medierna har med öppna ögon drivit fram utvecklingen.

Här är de för Madeleines förlovningsbrytning mest relevanta paragraferna i de etiska reglerna för press, radio och TV:

Press, TV och radio skall… ”kunna publicera det som är av vikt och betydelse för medborgarna. Det gäller dock att skydda enskilda mot oförskyllt lidande genom publicitet”…

Respektera den personliga integriteten.
Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.

Var varsam med bilder.
Vad som i dessa regler sägs gäller i tillämpliga delar även om bildmaterial.

Ge korrekta nyheter
Var kritisk mot nyhetskällorna. Kontrollera sakuppgifter så noggrant som omständigheterna medger, även om de tidigare har publicerats.
Löpsedel, rubrik och ingress skall ha täckning i texten.

Hela dokumentet med de etiska spelreglerna finner du här på PO:s hemsida.

Pressetik är ett slags format för att komma fram till vad som bör publiceras i medier och vad som inte bör göra det. Men det är mindre stelt än juridik, eftersom två tämligen diffusa storheter ska vägas mot varandra: det publicistiskt önskvärda kontra värdet av att människor slipper skadas av sårande eller integritetskränkande publicitet.

Vad betyder det här för prinsessan Madeleine? Gör kvällstidningarna och vissa andra redaktioner rätt som nu återger uppgifter om att prinsessans fästman hoppat över skaklarna med en norsk kvinna? Ja och nej.

Jag hörde nyss statsvetaren och hovexperten Roger Lundgren i SR P4 Extra. Han påminde om att prinsesssan Madeleine har en plats i successionsordningen, hon kan teoretiskt bli statschef om både Victoria och Carl Philip skulle avlida. När hon förlovade sig i sensomras kunde det ske först efter att regeringen hade samlats till ett beslut i frågan. Madeleines val av blivande make blir i detta ljus en angelägenhet för alla medborgare så länge vi har monarki, resonerade Roger Lundgren.

Jag har respekt för det resonemanget, det finns ett allmänintresse (med vilket menas ett legitimt allmänt intresse för att få kunskap om saken, alltså inte samma sak som ren, osofistikerad nyfikenhet). Men hur är det med publicitetsskadan för Madeleine och hennes fästman, den blivande hertigen?

Ja, som alla vet finns det grader i helvetet. Den smärta som det innebär att få djupt personliga omständigheter redovisade i nationella medier är sannolikt oerhörd för de inblandade. Och för personer med dessa roller kan det tyvärr inte hjälpas att de kommer att omfattas av en del publicitet som sårar och kränker.

Men när rapporteringen blir enorm i volym och intimitet, som i dagens kvällstidningar, då blir publicitetsskadan ännu större än vad som måste accepteras. Enligt min mening är det rätt ATT berätta att prinsessans fästman är misstänkt för otrohet (förutsatt att det finns mycket stark grund för uppgifterna, givetvis). En viss, med detaljer återhållsam rapportering, vore pressetiskt korrekt. Men om dammluckorna öppnas och vi får vara med om flera dagars frossande i den sönderslagna kärlekslyckan, paparazzibilder återpubliceras och “vänner” till paret får spaltutrymme för att fylla på med fler solkiga historier – då är det ett rejält pressetiskt övertramp. Tyvärr tyder allt på att det är just det som kommer att ske nu.

Pressetiken är alldeles för ofta antingen eller. Berätta nästan inget alls eller släpp alla gränser och fläk ut människors innersta sida upp och sida ner. Det är att hantera den publicistiska uppgiften ansvarslöst, anser jag.

Så det är både rätt och fel, det som sker i medierna just nu.

Den etiska självsaneringen inom de svenska massmedierna är till för att hålla staten borta från det fria ordet så långt det går. Om publicisterna själva tar ansvar för att inte förtala människor eller skada dem genom publicitet på annat sätt så blir poliser och justitiekanslar sällsynta gäster på redaktioner och mediehus, vilket de allra flesta tycker är väldigt bra.

Men nu håller en hel del journalister på att kasta ut barnet med badvattnet eftersom det pågår ett drev mot sittande Pressombudsman Yrsa Stenius. Hon har dels föreslagit Pressens Opinionsnämnd att fälla Expressens publiceringar om Jan Guillous kontakter med KGB, dels velat fälla två Gävletidningarnas publiceringar om en man som häktades som misstänkt för att ha anlagt en stor brand år 2005. Hon har gjort sig omöjlig på posten som PO, hävdas det.

Själv tycker jag att det används ett verbalt övervåld mot Stenius, och att det tycks som om en del debattörer inte har satt sig in i vad pressetik innerst inne går ut på. Ja, det ser tyvärr ut som om en del högljudda debattörer inte har koll på vad det står i de spelregler som gäller nu.

Igår skrev Katrin Säfström, ansvarig utgivare för Tidningen Folket och tidigare ledamot av Pressens Opinionsnämnd, på sajten medievarlden.se om PO-ämbetet och Yrsa Stenius agerande. Hon är bland annat indignerad över att PO ansåg att Arbetarbladet och Gefle Dagblad hade skrivit om den misstänkte pyromanen på ett sätt så att han kunde identifieras, vilket i det här fallet var motiv för att fälla tidningarna. I sitt inlägg på Medievärlden skriver Säfström att “om det är så att en person anses utpekad när en tidning uppger: ålder, bostadsort (i en stad med 200 000 invånare) tidigare jobb (i en bransch där hundratals jobbar i den aktuella staden, i synnerhet i det aktuella åldersspannet) och civilstånd – då har vi tagit steget in i en ny bedömningskultur”.

Säfström anser uppenbarligen att det är rimligt och juste att om en i övrigt anonym brottsmisstänkt ange personens ålder, kön, hemort och yrkestillhörighet. Om detta inte är etiskt okej så har PO och Pressens Opinionsnämnd steget in i en “ny bedömningskultur”. Det tror jag inte.

Så här lyder paragraferna 15 och 16 i de etiska reglerna för press, TV och radio:
15. Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.

16. Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig.

Det framgår alltså av en av de paragrafer som både Journalistförbundet, Tidningsutgivarna och Publicistklubben har ställt sig bakom att tidningarna ska avstå från att berätta om yrke, ålder, kön eller annat som gör en identifiering möjlig. Förutsatt, förstås, att den pressetiska bedömningen inte har lett till att det har varit rimligt att publicera namnet!

Ovanstående paragraf bryter medierna dessvärre ofta emot, vilket jag har kritiserat i en rad inlägg under årens lopp. Men av en chefredaktör och ansvarig utgivare förväntar jag mig kunskap om samtliga de 17 paragraferna i de etiska publicitetsreglerna.

Ett av problemen med den svenska pressetiken är att många medier rutinmässigt bryter mot sina egna etiska regler. (En av de inledande paragraferna stadgar att löpsedel, rubrik och ingress skall ha täckning i texten, för att nämna ett exempel.)

I skenet av detta blir det både plågsamt och sorgligt att beskåda när etablerade journalister nu försöker störta Yrsa Stenius från PO-posten med motiveringen att hon skadar det pressetiska systemet. Här skulle det vara klädsamt om publicisterna sopade rent framför egen dörr och pluggade in de etiska regler som de säger sig måna så starkt om.

P.S. Ovanstående inlägg är också publicerat på Medievärlden, och där finns också några kommentarer. Gå gärna in och kommentera där! D.S.

I kväll är det möte på Publicistklubben i Stockholm. Det är arenan för mediala och kulturella diskussioner kring allt som publiceras, i princip. För några decennier sedan var författare lika självklara gäster som journalister, men på senare år har journalisterna “tagit över”.

Jag har inte varit på PK-kvällar på minst fem år, men jag betalar min medlemsavgift sedan mer än 30 år och i kväll ska jag vara på plats. Debattemat är “press under press”, och samma titel har Publicistklubbens årsbok som kom nyligen. Samtidigt är Pressombudsmannen, PO just nu kraftigt ifrågasatt av vissa. Det är diskutabelt att hudflänga Yrsa Stenius som skett, anser jag, men givetvis är det angeläget att det pågår ett fritt samtal om den pressetik som hon är satt att övervaka. Dock är det sorgligt att så många nu anser att en avgång med buller och bång är det som bäst skulle gynna medierna och pressfriheten.

I PK:s årsbok finns det uppenbarligen en del texter som kopplar ihop snaskig och förljugen journalistik med internet, och det har retat många (unga) journalister och andra som publicerar sig på nätet. En del låter så arga på budskapen i årsboken att de tycks mixa denna känsla med sin ilska över Yrsa Stenius, som nyligen rekommenderade Pressens Opinionsnämnd att fälla Expressen för deras publicering om Jan Guillous “agentskap” för KGB.

Själv tror jag att många journalister inte har trängt in i vad pressetik egentligen handlar om – nämligen att balansera två motstående intressen mot varandra. Å ena sidan allmänintresset, det vill säga folkets berättigade intresse av att få del av berättelser om verkligheten. Å andra sidan värdet av att skydda enskilda människor mot publicitetsskada – det är bevisligen så att viss publicitet skadar och ibland är det ändå rätt att trycka uppgifter, ibland inte. Avgörandet sker från fall till fall och kallas för att ta pressetiskt ansvar.

Ofta hör man företrädare för medierna motivera att det finns ett uppenbart allmänintresse för en viss nyhet. Det kan vara att en person har haft så hög profil i en generellt viktig fråga och det är därför mer “allmänintressant” än om personen varit en annan. Gott så, men de glömmer ofta att publicitetsskadan kan vara större än vanligt för just denna person, och därför måste det ske en avvägning mellan allmänintresse och publicitetsskada. Oftast väger de ansvariga utgivarna bara allmänintresset och “glömmer” att värdera nivån på den presumtiva publicitetsskadan.

Sånt här kan Yrsa Stenius utan och innan, men många journalister har en lättsinnig syn på pressetikens gnetiga vardag. Det är möjligt att Stenius inte är den bästa personen på posten som Pressombudsman. Men att hon drog en viss pressetisk slutsats om Expressens rapportering om Jan Guillous KGB-kontakter är inte ett bra skäl för att sparka henne.

Risken är dessutom att hela förtroendet för det pressetiska självsaneringssystemet far ut med badbaljan. Det var länge sedan som vi stod så nära en inskränkt tryckfrihet som just nu!

Jag är lite fundersam när jag läser om den anmälan som den våldtäktsdömde “Oskar” i Bjästa har lämnat in till Granskningsnämnden. (Det bästa hade varit om jag hade kunnat läsa anmälan i original, givetvis).

Jag såg Uppdrag Granskning om den besinningslösa mobbningen av våldtagna Linnéa och blev djupt berörd. Samtidigt brukar jag inte falla i farstun för alla Uppdrag Gransknings historier, de har haft minst sagt tendentiösa skildringar i frågor där jag själv har haft insyn. Jag har undrat om just detta Uppdrag Granskning var en skildring som är fri från grova förenklingar och utelämnade fakta.

Men om jag förstår saken rätt – och om Oskars anmälan är korrekt refererad i nyhetsmedierna – så är hans främsta kritik mot Svt att han kunde identifieras genom programmet. Han är alltså kritisk mot att han inte är tillräckligt anonymiserad.

Jag tror att det är väldigt svårt att berätta den här historien på ett meningsfullt sätt utan att gå så pass nära de berörda människorna på det sätt som Uppdrag Granskning gjort – i alla fall om mediet är television. Men betyder anmälan att Oskar alltså inte har några invändningar mot de fakta som programmet levererade? Godtar han beskrivningen av sitt eget handlande som Svt:s reportrar gav?

Jag hoppas att detta Uppdrag Granskning var så allsidigt och “nyktert” som det kändes när jag såg det. I så fall bör det blir Stora Journalistpriset nästa.

Jag känner stark avsky för de dödshot som framförts mot Oskar och hans familj i tusentals mejl. Det finns en mobb-mentalitet i samhället som är djupt obehaglig.

Men dessa förhatliga hot har Uppdrag Granskning inget ansvar för. Särskilt om den våldtäktsdömde Oskar inte invänder mot sakligheten i programmet.