Förhastad slutsats om mörkning
Det som journalisten då fick höra har han själv och Aftonbladet tolkat som ett tecken på att Försvarsmaktens informatörer försöker hålla tillbaka viktig information om det som hände den 7 februari när två soldater och en afghansk tolk sköts ihjäl. Det är nog en högst förhastad slutsats.
Jag förstår att en och annan nu tänker att här ska Dopping reflexmässigt gå i försvar för sin gamla arbetsplats och sina före detta kolleger. Tro vad ni vill, men i journalistik är det ändå en fördel om det är mer vetande än tro och gissningar. Det finns enligt min mening ytterst svagt stöd för hypotesen att informationsstaben vill ”mörka” information.
Över huvud taget har väsentliga delar av journalistkåren fått för sig att det är en vanlig sysselsättning för professionella informatörer att ägna sig åt ”mörkning”. Flera namnkunniga journalister har många gånger anklagat Försvarsmakten och mig personligen för just detta. Om det är något som var min ledstjärna under mina dryga tre år som informationsdirektör så är det raka motsatsen till mörkning. Det är nämligen uselt kommunikationsarbete att hålla tillbaka information, särskilt sådan som handlar om negativa eller tragiska händelser. Jag tror knappast att staben har bytt princip sedan dess.
Hur ska man då tolka samtalet som TV4-journalisten fick höra i sin telefon (och som påpassligt lyckades få det hela inspelat)? Ja inte är det självklart att det vi hör är två tjänstemän som vill undanhålla information. Snarare är det två frustrerade informatörer som med stigande upprördhet konstaterar att de själva saknar önskvärda fakta och preliminära bedömningar i väntan på den slutliga rapporten. Och som till följd av sin egen brist på information håller på att gå upp i limningen.
Det faktum att det pågår polisutredning och förundersökning samtidigt med Försvarsmaktens utredning kan mycket väl vara den faktor som skapar den här plågsamma situationen för informatörerna. När två svenska myndigheter är inne och sliter i samma händelse är låsningar och ansvarskollisioner tyvärr nästan regel. Jag tycker också att det är vårdslöst av medierna att bortse från att Försvarsmakten är tvungen att respektera förundersökningssekretess. Eller att ha noll förståelse för principen att först redovisa utredningsrönen för de stupade soldaternas anhöriga.
Men nu är läget sådant att den svenska journalistkåren har bestämt sig för att Försvarsmaktens informatörer har för vana att mörka. Och om de bär de glasögonen så är det rätt sannolikt att de till slut tycker sig ha ramlat över indicier för just det.
Ändå borde journalisterna som tar heder och ära av informatörer titta sig i spegeln och fråga sig: kan jag vara säker på att mina anklagelser mot dessa personer är sanna? Tänk om de kunde tänka sig att överväga möjligheten att det avlyssnade samtalet trots allt var uttryck för något annat – kan de ändå vara lika tvärsäkra på sina snabba slutsatser?