Expressen höjer ribban
Albert Einstein lär ha sagt att man bör förenkla allt så långt som möjligt – men inte längre. En god princip, tycker jag. Kvällstidningarnas förenklingsvurm passerar tyvärr oftast den gränsen med råge.
Expressen lovar i dag att bli bättre på att bevaka Afghanistan. “Svenska medier har, om vi ska vara ärliga, inte varit särskilt bra på att skriva om detta”, medger chefredaktören Thomas Mattsson på sin blogg. Om en månad kommer tidningen att ha en medarbetare kontinuerligt på plats i det fattiga och av ständiga strider härjade landet.
Om man inte läser chefredaktörens blogg eller näst sista stycket i reportern Terese Cristianssons långa text i dag kan man få intrycket att tidningens afghanredaktion redan har etablerats. Men en van läsare som jag upptäcker snabbt att innehållet inte är producerat på plats, bland annat finns inga dateringsorter på de fyra tidningssidorna och merparten av bilderna är tagna av Försvarsmaktens suveräne fotograf Marco Nilsson. Även om initiativet är gott så förekommer de vanliga glidningarna och slentrianbeskrivningarna.
Isafstyrkans uppdrag beskrivs som att “skapa fred”. Hela bilden präglas av krig och fred-terminologi, vilket är ovanligt irrelevant för den här operationen. Dessutom följer Expressen sin tradition att inte informera om att omvärlden bedriver två skilda operationer i Afghanistan, varav Sverige och ett 40-tal andra länder bara ingår i den ena, alltså Isaf (som ju syftar till att stödja den afghanska lagliga regeringens uppbyggande av ett fungerande samhälle).
Rubrikmässigt blir det givetvis betydligt tristare att utgå från fakta, som innehållet i FN:s resolutioner om Afghanistan. Men det skulle onekligen höja informationsvärdet om situationen inte förenklades mer än möjligt. De centrala FN-resolutionerna handlar huvudsakligen om att verka för att afghanerna tillförsäkras demokratiska fri- och rättigheter och att lag och ordning ska råda som så snart det går ska övervakas av afghanerna själva. Att parallellt skapa säkerhet och utveckling i Afghanistan, det är vad de 500 svenska soldaternas och hela Isafs arbete går ut på.
Det förblir tyvärr nästan osynligt i medierapporteringen om Afghanistan. Och så länge en vanlig journalistisk arbetsmetod är att börja med att beställa fram klipp på det som tidigare publicerats i samma ämne – så länge hyser jag en kontrollerad pessimism om att medierna ska klara av eller ha lust att se på Afghanistan-insatsen med nya ögon.
