april 2009

Jag skulle gärna vilja höra argumentet från de utgivare som menar att det är befogat att ange att den svårt skadade mannen i skottdramat igår i Gamla Stan är greve, men att han inte ska namnges. Om hans identitet ska skyddas (av legitima pressetiska skäl får man anta) så ska han ju inte identifieras bakvägen via titel, yrke, kön osv framgår ytterst klart av sextonde paragrafen i de spelregler som både Journalistförbundet, PK och Tidningsutgivarna ställt sig bakom.

På samma sätt blir jag betänksam när den misstänkte skytten pekas ut som medieprofil respektive reklamman. Jaha, vad jag ska göra med den kunskapen om jag i övrigt förväntas ha förståelse för att identiteten inte ska publiceras? Ska jag fundera i banorna ”det är en reklamman av den här typen som nu är anhållen för mordförsök i två fall”?

Antingen finns det ett tillräckligt allmänintresse för att identifiera – och då ska man göra det. Eller också är skälen för att skydda privatlivets helgd starkare, och då ska personen vara så anonym som det bara går. Man måste bestämma sig när man har ett publicistiskt ansvar.

Många medier och journalister vill både ha kakan och äta den, vilket leder till en osmaklig förening av suddig anonymisering och identifierande personuppgifter. Denna ”mellanmjölksprincip” är numera så vanlig så att jag misstänker att det finns gott om journalister som faktiskt tror att det är god eller i alla fall hygglig pressetik att förfara så.

Såvitt jag förstår av det jag tagit del av fram till nu så finns ingen allmänintressant ”reklamvinkel” på den tragedi som utspelades igår. Och då är den misstänktes yrkesbakgrund givetvis irrelevant.

Men driften att berätta det man som reporter vet är ofta stark, vilket är begripligt. Det är därför som de pressetiska reglerna finns och också är utomordentligt tydligt formulerade.

Men vi ser allt oftare glidningar som i dag och avståndet ökar mellan pressetikens högt ansedda regler och den publicistiska praktiken. Det är ytterst farligt för pressfriheten om dubbeletiken blir norm.