Namnge av rätt skäl!
Några medier har valt att namnge den 51-åring som är misstänkt för att ha dödat en 29-årig kvinna i Gällivare i höstas. Och det må vara hänt. De vedertagna etiska reglerna för medierna slår fast att man noga ska ”överväga” konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Medierna bör avstå från sådan publicering om inte ett ”uppenbart allmänintresse” kräver att namn anges.
Det här kan ju låta som att tröskeln för att berätta vem som har gjort något eller är misstänkt ska vara synnerligen hög. Men det beror på. Om exempelvis ett mord får helsidor i så gott som alla stora medier under en period så måste det nog anses vara ett stort allmänintresse, åtminstone om man hyser någon som helst respekt för mediernas förmåga att spela en väsentlig roll i samhället.
Och allmänintresse ska uttydas på det kvalificerade sättet, ungefär ”legitimt intresse i allmän mening”. Vilket är något annat än nyfikenhet.
Men både tillämpningen av pressetiken och debatten om den har länge varit svajig. Många journalister gör det lätt för sig och har hoppat över fasen ”läsa på”. Ofta ser vi hur upprörda röster angriper de medier som valt att namnge t ex en misstänkt mördare, medan alla andra etiska tvivelaktigheter förblir okommenterade.
För det första ska man inte stirra sig blind på enskildheten namnpublicering. Den övergripande paragrafen i de etiska spelreglerna handlar om respekt för den personliga integriteten. ”Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd.” Vissa händelser ska över huvud taget inte skildras i medierna, därför att den skada det vållar på dem som berörs inte motsvaras av ett tillräckligt starkt allmänintresse – så tolkar jag denna grundregel.
Men OM det finns skäl att publicera så måste ju mediet göra en bedömning av vilka fakta som är relevanta att föra vidare till allmänheten. OM identiteten, namnet, är ett sådant faktum så bör det givetvis publiceras. Mediernas uppgift är ju att sprida uppgifter om händelser och skeenden.
Men om identiteten INTE behöver föras vidare till publiken, då träder en senare etisk paragraf i funktion, nr 16: ”Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig.” Denna paragraf har alla journalister indirekt ställt sig bakom, genom att Journalistförbundet och Tidningsutgivarna sluter upp bakom dessa regler.
Så OM det är fel att namnge personen som är misstänkt för Gällivare-mordet – vad krävs då av en ansvarsfull och återhållsam publicering? Ska man skriva att mannen är 51? Ska man skriva att han är jägare? Ska man fylla spalterna med uppgifter om mannens förflutna som gör att tusentals personer kan identifiera honom genom alla personliga fakta om tidigare jobb, konflikter och utseende? Svaret är nej. Om han inte ska identifieras ska han inte identifieras.
Detta framgår av pressens etiska spelregler som finns på varenda redaktion runt om i landet. Läses de? Vet ej. Följs de? Svar nej.