mars 2001

Följande text publicerades första gången i den rosa tidningen Vision den 1 mars 2001. Under en period medverkade jag regelbundet som krönikör i Vision.

Jan Guillou har riktat intresset mot några paragrafer som sällan nämns på de nyhetsredaktioner jag har arbetat på. Han vill skärpa de pressetiska reglerna, de som finns att läsa i den lilla nätta handbok som går under namnet ”Spelregler för press radio tv” och som i höstas utkom med en ny upplaga.

Det är kriminaljournalistiken som har fått Publicistklubbens general att tröttna. Han anser rent av att skriverier om brottsmisstänkta är ett allvarligt samhällsproblem, eftersom polis och åklagare är den dominerande källan och det därför kan antas att den information (korrekt eller felaktig) som finns tillgänglig är till den misstänktes nackdel. Men huvudproblemet är, enligt Guillou, att kriminaljournalistikens felprocent är så förfärande hög (DN Debatt 2001-02-14)

Utan att ha ägnat mig särskilt mycket åt kriminaljournalistik måste jag ändå framhålla att jag tror att Guillou har rätt. Fast problemet är mycket större än så. De etiska reglerna är nämligen ungefär lika viktiga för medierna som Paulus brev till korintierna. Jag kan inte minnas en enda gång under de senaste tio åren som någon journalistkollega har viftat med pressens spelregler och högläst ur denna etikens höga visa.

Ändå är massor av journalister synnerligen besjälade av att hålla en god etisk nivå. Men vägledningen om hur denna etik ska uppnås hämtas sällan eller aldrig i de skrivna reglerna utan finns uttryckt ”i väggarna”. Eller så gör man helt enkelt som det känns bäst. Man ”känner” vad som är etiskt rätt. Eller gör som man brukar.

Särskilt unga journalister är ofta tvärsäkra på vad som är god pressetik, i synnerhet når frågan är huruvida någons namn ska publiceras. När det gäller journalistik om personer som är misstänkta för brott eller har åtalats eller till och med är dömda ansluter sig 95 procent till den här åsikten: det är alltid rätt att anonymisera, det är nästan alltid fel att namnge.

Själv tillhör jag det fåtal som gärna skulle namnge oftare och som är skeptisk till anonymiseringsmanin. Men: ska det vara anonymt så ska det vara anonymt, enligt min mening.

Nyckelordet är ”allmänintresse”. Alla journalister vet att publicitet, som kan var obehaglig eller direkt skadlig för den det gäller, bara är etiskt riktig om det finns ett allmänintresse. Men de flesta har nog missat att det numera räcker med ett ”uppenbart” allmänintresse. Före spelreglernas revidering krävdes att det skulle vara ”oavvisligt”. Nyansskillnaden är inte enorm, men den finns där. Tyvärr har den, såvitt jag kan förstå, gått spårlöst förbi.

Och tyvärr så blir det ju sällan anonymt, även när de ”etiskt korrekta” har varit där och redigerat verkligheten. Vi får läsa om att ”en mycket känd journalist” har dömts till fängelse för våldtäkt. Eller om den kända unga skådespelerskan som blev misshandlad av sin betydligt äldre f d pojkvän, vilken har gjort stora insatser på både scen, tv och film. Journalisterna förser oss med all önskvärd kringinformation för att ringa in den person som de är så angelägna om att inte peka ut. Varför? Ja, svaret är sannolikt att det är en stark instinkt för den som har till uppgift att informera att också berätta det man vet.

Ja ja, men det där med allmänintresset. Vad finns det för allmänintresse i att veta om det var Tom eller Jerry som hade dunkat till med näven? (Så där har jag hört arbetskamrater uttrycka sig hundratals gånger. De har alla varit emot att publicera namnet på våldsverkaren, samtidigt som de inte har gett sig förrän de själva har fått veta vem det är.)

Min egen uppfattning är att om det har uppenbart allmänintresse att få reda på massor ava detaljer om det som hänt (vilken typ av händelse, när det skedde, i vilken miljö, vad polisen gjorde, vad vittnen säger, hur den misstänkte ser på det skedda) så finns allmänintresset för identiteten sannolikt också där. Annars kanske man skulle kunna skippa nyheten.

Nå, det där med namnpublicering är en aning mer komplicerat än så. Men spelreglerna – journalisternas etiska rättesnöre – är ju så mycket mer. Emellertid närläses ”Spelregler för press radio TV” misstänkt lite på redaktionerna. Troligen bryts det mot dem tusentals gånger varje dag. Låt oss läsa lite:

”Var kritisk mot nyhetskällorna. Kontrollera sakuppgifter så noggrant som omständigheterna medger,, även om de tidigare har publicerats.” Ja men vi har ju ofta snackat med två olika poliser. Och inte ska man väl misstro det som högt värderade kolleger har författat i gamla pressklipp?

”Löpsedel, rubrik och ingress skall ha täckning i texten.” Löpsedel? Ho ho.

”Felaktig sakuppgift skall rättas, när det är påkallat.” Ja men det brukar ju inte var påkallat. I radio och tv har vi kommit på att det låter bättre om vi kallar rättelsen för ”förtydligande”.

”Visa alltid offren för brott och olyckor största möjliga hänsyn.” Visst. Estonia var ett beklagligt undantag.

”Framhäv inte berörda personers ras, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.” ”Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig.” Ingen fara. Skulle aldrig ens överväga nåt sånt.

”Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens maning alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger.” Juridiskt ja. Men vi menar aldrig skyldig enligt lagen. Vi dömer inte. Vi bara bedömer.

Ja, så där slingrar vi oss fram och ser till att aldrig bli fast. Är vi inträngda i ett hörn så kan vi alltid ropa att yttrandefriheten är hotad. Spelreglerna behöver aldrig öppnas.

Många journalister har som högst mål i yrket att sätta dit skurkar och fula fiskar. Konstigt att de inte blir åklagare?

Kanske är det för att pressens utslag är så svåra att överklaga.