februari 1990

I slutet av 80-talet, medan jag grubblade över min yrkesmässiga framtid, kände jag en stark längtan till att skriva mer. Jag hade helt och hållet ägnat mig åt talad journalistik ända sedan min praktiktid på radion 1976. Enda undantagen var min tid på Värnpliktsnytt och 2-3 artikeltexter som jag författade på TT.

 

Medan jag arbetade på Malmö-tv med “Tyck om TV” fick jag en förfrågan från Göteborgs-Posten om att göra längre porträttintervjuer för söndagsbilagan. En fantastisk möjlighet för mig, och jag älskade verkligen att testa min förmåga att skapa intressanta texter enbart med pennan och skrivmaskinen. Bland dem som jag intervjuade för GP är Dan Ekborg, Stephan Rössner, Camilla Thulin och Yvonne Ryding.

Den intervju som jag minns allra bäst är den med skådespelaren Carl-Gustaf Lindstedt. Inte för att den var svår, men för att Carl-Gustaf var en så vänlig och okomplicerad människa och tycktes ha all tid i världen. Vi hade setts några gånger genom mitt yrke och jag kände det – rätt eller fel – som om han var en kompis. Åldersskillnaden på 36 år var oviktig.

Intervjun gjorde jag några timmar före kvällens föreställning på Vasateatern av “Inte nu, älskling”. Det är en “dammig” pjäs, sa han med låg röst när vi promenerade bland kulisserna mot  teaterns fikarum.

Jag kände mig stolt över porträttet av Carl-Gustaf. Vi ägnade en hel del av intervjun åt politiska spörsmål och hans sociala bakgrund. Fotograf var Rolf Adlercreutz.