Politik

För mycket show hotar Almedalsveckan

Den här texten skrev jag, ombedd av Svt Opinion, inför Almedalsveckan 2017

Det var bättre förr. Många är de Almedalenkonnässörer som på senare år talar om årets demokratiska samhällscirkus i tämligen dystra ordalag, och det gäller även om de fortfarande tycker att skälen för att vara på plats ännu är starkare än skälen emot.

Jag vill inte gå så långt som att säga att Almedalsveckan är i kris, men det känns faktiskt lite skakigt.

Flera av de faktorer, som historiskt ligger bakom veckans formidabla framgång, är på väg åt fel håll.

Några av dessa faktorer har vi kunnat se under lång tid:

· allt starkare tendens till elitarrangemang

· mindre dialog och mer av uppträdande och talkshow

· balansen mellan partipolitik och andra aktörer har förskjutits

· säkerhetsaspekterna påverkar stämningen negativt

· allt svårare att spontanmöta ledande politiker på gatorna

· orimligt dyrt boende

· en vecka är för långt, åtta dagar svåruthärdligt

Det lär inte gå att få tillbaka den oerhört uppknäppta atmosfär som rådde på 80- och 90-talen när veckan ännu hade benämningen ”politikerveckan” och de enda evenemangen var själva partiledartalen i Almedalsparken och partiernas ekonomiska seminarier.

Politiska reportrar och ekonomijournalister var på plats år efter år, men övriga Sverige var någon annanstans.

Först på 90-talets slut började förvandlingen i och med att näringslivet och andra intresseorganisationer började ta plats och den medeltida staden utvecklades till en mötesplats under hela dygnet.

Men nu har någonting hänt. De ledande politikerna i Sverige är allt mindre synliga på dagar och kvällar; partiledarna dimper i allmänhet ned på Gotland bara något dygn innan de ska tala och tiden i Visby är hårt inbokad med staber och mediestrateger.

Chansen att stå öga mot öga med Annie Lööf, Jonas Sjöstedt, Magdalena Andersson eller Jan Björklund på Donners Brunn är numera minimal.

Ju högre politisk nivå, desto mer aktar man sig för att finnas i uppsluppna miljöer där risken att man hamnar på bild – eller mobilvideo – är överhängande.

Terrorhotet spelar också in, och efter mordet på Anna Lindh har både Säpo och de politiska högdjuren själva snäppt upp säkerhetstänkandet.

Ett statsråd som dricker öl med en känd företagsledare och hamnar på en undersökande journalists smartmobil är för övrigt en av komponenterna i Per Schlingmanns just utkomna roman ”I maktens öga” som utspelar sig under Almedalsveckan.

I en Facebookgrupp om Almedalen skriver förre moderatprofilen Gunnar Axén att antalet riksdagsledamöter som kommer att delta i Almedalsveckan tycks bli rekordlågt.

Diskussionen kring Nordiska motståndsrörelsens närvaro i Visby har också påverkat, även om NMR:s hyra av mark inte innebär att man ingår i det officiella programmet.

Ja, jag är orolig för att Almedalsveckan har passerat sitt zenit när det gäller trovärdigheten.

Även om en del av dem som ständigt har skåpat ut arrangemanget och vrålat om att eliten festar på andras bekostnad skjutit långt över målet så närmar vi oss en gräns när det inte längre framstår som rimligt och rätt att lägga tid och pengar på att vara i Visby på årets dyraste vecka.

Det mest kritiska är om det politiska inslaget tunnas ut ännu mer. Jag talar då förstås inte om partiledartalen på kvällarna.

Det stora värdet har varit mötena, de öppna samtalen. Under den gotländska solen och i skuggan av Visbys vackra murar och rosenträdgårdar har makthavare och gräsrötter, idealister och forskare, hög och låg kunnat träffas och diskutera på riktigt.

Även om de tusentals seminarierna nästan ignoreras av de flesta medierna så har de varit avgörande för Almedalsveckans storhet, bredd och betydelse.

Men allt bygger på att beslutsfattarna i stat och kommun också är här. Det blir ingen riktig demokratisk mötesplats om de förtroendevalda i allt större utsträckning stannar hemma.

Den här utvecklingen har redan pågått i närmare tio år. Och samtidigt har mediehusen sett veckan som en arena att smälla upp sina tält och scener på. För de flesta journalister är det här inte ett pågående demokratiskt samtal som man kan följa, referera och delta i.

I stället producerar medierna själva mer och mer show, och seminarier utvecklas mot event för inbördes beundran när inflytelserika politiker uteblir.

Jag hoppas att något kan vända utvecklingen. Det är INTE mer show och fler storbildsskärmar som är räddningen när det är Almedalsveckans legitimitet som är hotad. Men vad ska då göras – har jag något recept? Nej, tyvärr.

Almedalsveckan är inte en konstruktion som kan styras uppifrån och ned. Det är en mix, ett koncept, en helhet som vi är många som bidrar till.

Om veckan blir mindre och mindre angelägen för politiker på riksnivå kommer till slut delar av näringslivet och organisations- och folkrörelsesverige också att överväga sitt deltagande här. Och då startar en spiral nedåt.

Kanske det är dags att låna några tankar från den danska varianten, Folkemødet, där man hinner med tre partiledartal på en enda dag. Kanske de stora mediehusen kunde prova att skapa färre egna föreställningar och i högre grad visa nyfikenhet för de många seminarierna?

Kanske de politiska partierna kunde göra mer för att skapa dialog och nya mötesformer och ta mer plats på dagarna?

Nyckelordet för Almedalsveckan har i många år varit mötesplats. Det är det som är kärnan. I möten är man deltagare och inte bara publik.

Om Almedalsveckan ska fortleva behöver vi mer samtal och mindre show.

Staffan Dopping

Kommunikationsexpert, moderator, f d journalist i radio och tv, Almedalenräv

BLOGGINLÄGG I LJUDFORMAT: Var finns föraktet?

För den som till äventyrs kan föredra att ta del av mitt blogginlägg i ljudlig version finns det här i mp3-format. Sju minuter! (Klicka på “Läs hela inlägget”)

Karlsten Kan en troende muslim skärmdump

Var finns föraktet?

Det pågår nu intensiv verksamhet för att uppståndelsen och energin kring två miljöpartistiska avhopp ska ”landa rätt”, och det sker i en mix av nyhetsproduktion och åsiktsbildning. Det är rätt intressant att se vad som lyfts fram och vilka påståenden som görs kring dels Mehmet Kaplans avgång som bostadsminister, dels Yasri Khans avhopp som kandidat till Miljöpartiets partistyrelse.

En rätt vanlig tolkning (både journalistik och offentlig debatt handlar numera till stor del om tolkningar) är att Kaplan och Khan har fått en mer omild behandling av sin omgivning därför att de är troende muslimer. Exempelvis ställde radioprogrammet ”Människor och tro” i veckan frågan om muslimer inte är lika välkomna som andra i maktens korridorer.

Miljöpartiets ledning har åkt politisk karusell ända sedan Mehmet Kaplan avgick i måndags. Kaplan själv har inte vidgått något allvarligt feltramp, statsministern var ytterst vag om vad som hade motiverat avgången och språkrören hyllade Kaplan i en märklig pressträff där journalisterna fick stå i kö för att, en i taget, intervjua språkrören.

Mehmet Kaplan höjdes också till skyarna av kandidaten till MP:s partistyrelse, Yasri Khan, men denne orsakade själv en ny mediecirkus när han inte ville ta TV4:s kvinnliga reporter i hand i samband med intervjun om Kaplans avgång. Och just frågan om att Khan inte vill ta kvinnor i hand har blivit den kärna som allt har snurrat kring i två dygn.

Man kan ställa två frågor kring det här: 1) Är oviljan (vägran?) att skaka hand med det ena könet ett politiskt betydelsefullt ställningstagande eller bara en harmlös sedvänja som inte är i konflikt med feminism och jämställdhet? 2) Har Khan i övrigt legitima åsikter och värderingar i en miljöpartistisk kontext?

För många debattörer har ”Kaplangate” och ”handskakningsgate” blivit en ögonöppnare, som har visat att Miljöpartiet mer eller mindre medvetet har släppt in islamism i synnerhet och unkna värderingar i allmänhet, och i ett ”öppet brev” till partiets medlemmar och sympatisörer har de två språkrören nu slagit fast att Miljöpartiet inte ska bli ”ett parti för människor med alla slags värderingar”. I texten, som i praktiken är ett policydokument, sägs det också att partiets företrädare inte ska figurera i samma sammanhang som extremister, att det alltid gäller nolltolerans mot all form av rasism och att Miljöpartiet behandlar kvinnor och män lika.

Expressens Britta Svensson skriver att de senaste dagarnas avslöjanden har öppnat en avgrund i Miljöpartiet. Och Mehmet Kaplan har inte blivit hårdare behandlad som politiker än andra. Tvärtom, enligt Svensson.

Men i dagens Göteborgs-Posten hörs ett annat ljud i skällan. Journalisten och internetkonsulten Emanuel Karlsten beskriver det som skett de senaste dagarna så här:

Sverige har blottat ett bottenlöst förakt för religiösa yttringar
Våra fördomar har fått breda ut sig, påhejat av rasister
Ingen har frågat Yasri Khan om hans politik, om hans syn på jämställdhet
Det hävdas i debatten att allt handlar om sexism
Det är möjligt att arbeta för ett radikalt program om diskriminering och kvinnors jämställdhet även om man av religiösa och kulturella skäl inte vill ta kvinnor i hand

Därefter lyfter Karlsten återigen upp obehagliga utfall och åsikter från en ”rasistsajt” där den bärande tanken är att muslimer inte är att lita på. Och han avslutar med att han nu är skeptisk till om en konservativ, troende muslim kan vara politiskt aktiv i Sverige. Som jag ser det saknas belägg för denna bild.

Den här veckan har det blivit klart för allt fler att det har funnits personer med starkt islamistiska värderingar som har haft förtroendepositioner i Miljöpartiet. Dessa värderingar är i konflikt med flera grundläggande demokratiska värden, och i synnerhet jämställdhet och likabehandling. Så som jag ser det talar vi här om viktiga sakfrågor. Blottar det ett ”bottenlöst förakt” mot religiösa yttringar? Nej knappast. Jo, möjligen religiösa yttringar som ligger till grund för diskriminering. Men i så fall är föraktet motiverat av att man är emot diskriminering, oavsett om generatorn bakom är en religion eller gammaldags kvinnohat.

I en diskussion om livsåskådningars effekt på individer och samhälle, som jag deltog i på S:ta Katharinastiftelsen för två månader sedan, medverkade också Yasri Khan. Han hade då väldigt svårt att klart och reservationslöst ta avstånd från att Saudiarabien avrättar ateistiska bloggare. Som jag ser det visade han där en politisk ståndpunkt i en viktig fråga, nämligen yttrandefrihet. Och den ståndpunkten var inte förenlig med ”grundläggande demokratiska värden”.

Yasri Khan har också ifrågasatt den svenska kritiken mot terrorresor och har ofta bemött kritik i sakfrågor med att den skulle vara islamofob. (Den inställningen och andra närliggande frågor har jag och Christer Sturmark resonerat om i vår “Podden på tiden” som publicerades igår.)

Jag kan helt enkelt inte finna att de senaste dagarnas händelser är ett uttryck för ett djupt och obehagligt förakt för religioner eller religiösa yttringar i Sverige. Och det är förstås gynnsamt för vårt offentliga samtal om det baseras på en saklig skildring av verkligheten. Kanske de senaste politiska avhoppen – och bevakningen av Miljöpartiet – i själva verket handlar om att vi är på väg att börja behandla människor lika?

Har jag normaliserat rasism nu?

Jag är måttligt förtjust i grundtanken bakom den allt synligare opinion som vill lägga större uppmärksamhet kring ”ras” och hudfärg och inte mindre. Skälet är helt enkelt att jag anser att rasism bäst undviks genom att vi i debatten avstår från att kategorisera oss själva och våra medmänniskor i hudfärgstermer. Detta innebär att jag inte gör vågen när termer som vithetsnormen, normalisering och rasifierad grasserar i det offentliga samtalet.

Jag har varit med på Almedalsveckan tio gånger, och det främsta skälet till att jag tycker så mycket om den här mötesplatsen är att den bygger på öppna samtal, diskussioner där alla – precis alla – är lika välkomna och där vi gemensamt söker finna en grund för demokratiska samtal. ”Här är icke jude eller grek”.

Jag har i dag fått kritik av Kawa Zolfagary (grundaren av ”Vita kränkta män”), som har skrivit en text på Aftonbladets Politism med rubriken ”Inga vita män får läsa denna text”. Bakgrunden är ett seminarium som föreningen ”Rummet” höll i Visby i går, lördag. Det var annonserat som en antirasistisk utvärdering av veckan. ”Rummet med inbjudna gäster kommer att diskutera, analysera och recensera Almedalsveckan utifrån ett antirasistiskt perspektiv. Vilka kom till tals? Vad glömdes bort? Hur har politiker, organisationer och media behandlat antirasismen? Och vad säger det om hur antirasistisk kamp värderas i Sverige?”. Arrangemanget ingick alltså i Almedalsveckan, som ju traditionellt förknippas med öppenhet, fokus på sakfrågor och likabehandling. Inget inträde, inga förbokade platser. Först till kvarn etc.

I morse såg jag att personer på Twitter diskuterade en händelse under seminariet. Det fanns uppgifter om att personer som betecknades som vita skulle ha ombetts att sätta sig på annan plats i lokalen för seminariet för att ge sin plats åt ”rasifierade”. De personer på Twitter av vilka jag först fick läsa om detta är konservative idédebattören Johan Lundberg och “@konsensuseliten”, som är en flitig twittrare som också hör till det borgerliga lägret. Jag försökte se på nyhetssajter om det fanns någon rapportering om detta, som i mina ögon framstod som en hudfärgsbaserad sortering av deltagare i ett Almedalen-seminarium. Men jag hade ju inte någon säker källa, och försökte på Twitter hitta tillräcklig grundinformation. Jag valde att ”retweeta” tweetar från både Lundberg och @konsensuseliten för att jag ansåg att frågan är viktig och jag ville få fler att uppmärksamma ämnet. Att jag retweetar något som har skrivits på Twitter innebär inte att jag har påstått mig ha säker information så att jag kan stå bakom allt. Men jag ser dessa tweetar som en uppmaning till engagerade medmänniskor att haja till, utforska saken för att sedan – om det visar sig befogat – diskutera händelsen i god demokratisk anda.

Men så uppfattas min ”insats” på Twitter tydligen inte av Kawa Zolfagary. För det första nämner han påståenden från en webbsida med kopplingar till ”den rasistiska rörelsen” och skriver att den är full med vinklingar och faktafel. Men sedan tillägger han att också andra personer utan ”direkt koppling till dessa hatsajter” också har spritt felaktig information, och han nämner Johan Lundberg och mig själv (min position på kommunikationsbyrån K-Street Advisors anges noga). Och textens rubrik var alltså ”Inga vita män får läsa denna text”. Men i brödtexten framgår att skribenten inte menade det, han tror bara att de vita männen inte tänker göra det. Han tänker nämligen ”skriva lite om separatism”.

Zolfagary anser att Johan Lundbergs twitterfråga ”Stämmer det att ‘vita’ fick flytta sig längst bak på Rummets seminarium om ‘rasifiering’ i Almedalen idag?” tillhör kategorin ”har du slutat slå din fru” och att Lundberg inte vill ha svar för ”sanningen spelar ingen roll här”. Vad som rör sig i Johan Lundbergs hjärna vet inte jag, men jag utesluter inte att han faktiskt kan önska att uppnå kunskap om det hela. Zolfagary ogillar att jag ”sprider vidare Lundbergs rykte” och han tycks också vara upprörd över att jag taggade tweeten med #dengodarasismen. (Jag har taggat ett antal tidigare tweetar på detta tema med just det. Något ska det stå i taggen, och det går givetvis att kritisera den om man så finner befogat.)

Därefter ”påminner sig” Kawa Zolfagary hur en liberal opinionsbildare anmält ett ABF-seminarium för att det var separatistiskt och för rasifierade. Men problemet var, enligt KZ, att det inte var separatistiskt. Det spelade ändå ingen roll för ”opionionsbildaren”, skriver han: ”Tror ni personen gick på seminariet då? De är som katter som ser en stängd dörr. De krafsar och krafsar tills du öppnar, men sen står de där, totalt ointresserade av att kliva in.”

Jag har lite svårt att följa tankegångarna. Jag är en av två personer som i texten på Politism.se utmålas som tillhörande en strömning som vill ”sabotera för en växande antirasistisk rörelse”. Ja, enligt Zolfagary handlar det om ”att neka människor trygga rum där vi kan dela med oss av våra erfarenheter utan rädsla för påhopp, trakasserier och hot”. Jag kan inte se att samtalet om särbehandling, förnedring och förtryck gynnas av att jag och andra kletas ihop med denna agenda och värderingar som ligger mycket långt från dem jag ansluter mig till. Det är sorgligt att debatten förs på det här viset. Själv försöker jag att så långt det går undvika att stämpla människor som har en annan åsikt än jag, men nu har jag än en gång stigmatiserats och beskrivits som en person som ”sprider vidare rykten från rasistiska sidor”. Jag hade inte sett någon rasistisk sida innan Zolfagary skrev så i sin artikel.

Ett problem med Rummets seminarium i Visby är att inget auktoritativt nyhetsmedium tycks ha funnit det mödan värt att beskriva det som hände. Möjligen är hela talet om att människor i lokalen sorterades efter hudfärg en anka. Och det vore ju bra om någon oberoende kraft kunde slå fast det. Men i stället för att bidra till att bringa klarhet i vad som hände väljer Kawa Zolfagary att gå på person och beskriva mig och Johan Lundberg som associerade med mörka krafter som dels har illvilliga syften, dels inte bryr sig om sanningen.

Jag tycker inte att du har grund för att påstå sådana saker, Kawa Zolfagary!

Public service och opartiskheten – blanda inte ihop korten!

Det är många kort som kastas upp på bordet i ”debatten” om Soran Ismail och överenskommelsen om att han ska vara i karantän fram till riksdagsvalet. Dessa kort blandas sedan ihop, så att Sveriges Radio framstår som ängsligt, korkat och nästan omoraliskt. Men en del av förklaringen är också den generella åsiktifieringen av medievärlden.

Jag gör här ett försök att bena upp frågan och lägga några aspekter på debatten som rasar just nu, men jag kan inte påstå att jag sitter inne med en lösning.

I många år har det funnits en generell klausul inom public serviceföretagen Sveriges Radio och Sveriges Television. ”Sändningsrätten skall utövas opartiskt och sakligt samt med beaktande av att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i ljudradion” (ur Sveriges Radios sändningstillstånd). Vad gäller programledares roll står det så här: ”I program eller inslag om kontroversiella ämnen ligger ett särskilt ansvar på programledaren. Opartiskhetskravet innebär att programledaren inte får styras av eller låta sin personliga uppfattning eller värdering komma fram.”

Dessa regler gäller alltid, men Sveriges Radio har i många år haft en särskilt strikt tolkning av dem i samband med allmänna val. Och eftersom det stundar Europaval i maj är det om ett par veckor dags för den strängare tolkningen. Fallet Soran Ismail har blivit symbolen för detta, sannolikt för att han är en mycket känd och respekterad person, men också för att kommunikationen runt hans ”karantän” var uppseendeväckande bristfällig. Samtidigt tycks Soran Ismail ha gjort ett val för att kunna agitera inför valet, även om han i en egen debattartikel tycks ha invändningar mot Sveriges Radios tolkning av programreglerna.

Men hur är det med Sveriges Radios hållning till sina programledare på senare år? Håller man verkligen på att programledarnas personliga uppfattning eller värdering (i kontroversiella ämnen) inte ska komma fram i program eller i andra offentliga sammanhang? Nej, jag hävdar att också Sveriges Radio i sitt utbud har blivit betydligt mer åsiktifierat och vi har också sett hur program som kan vara blandformer mellan journalistik och satir (främst i P3) dykt upp, och det är inte sällan ganska lätt för lyssnaren att förstå vilken åsikt eller sympati som programledaren har. När jag själv var programledare i radio tolkade jag dessa bestämmelser betydligt mer strikt än de flesta radioröster gör i dag. Radioledningen har alltså ”släppt iväg” sin sändande personal och den har vant sig vid att det är fritt fram att kommentera, bedöma och betygsätta personer, organisationer och uttalanden i programmen. Det tycks allt mer i radion.

En del program, särskilt i P3, har flera programledare samtidigt och karaktären på programmen är inte sällan sådan att dessa personer snarare utgör en panel eller en diskussionsklubb. Denna programutveckling har nog på flera sätt inneburit att en del av programreglerna om opartiskhet (och dessvärre nog också om saklighet) kan uppfattas som obsoleta.

En annan aspekt på den nu aktuella diskussionen har med Sverigedemokraterna att göra. Det är vanligt bland journalister att stämpla hela detta parti som rasistiskt eller i alla fall främlingsfientligt. (Det faktum att Granskningsnämnden för radio och tv för en tid sedan inte fällde ett inslag där partiet benämndes främlingsfientligt har av många tagits till intäkt för att det alltid är rätt att förse SD med denna stämpel.) Och om många journalister anser att Sverigedemokraterna är ekvivalent med rasism, då måste det väl vara i linje med programreglerna att vara tydligt emot partiet, eller hur? För det står ju också i bestämmelserna att ”den som sänder TV-program eller som sänder ljudradioprogram efter tillstånd av regeringen skall se till att programverksamheten som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet”. Detta preciseras sedan till att paragrafen bl a innebär att man ska ”verka för jämställdhet mellan män och kvinnor. Vi skall också ta avstånd från rasism, våld och brutalitet. I dessa sammanhang skall vi alltså vara partiska.”

Pudelns kärna här är förstås hur det här ska tolkas och tillämpas i enskilda fall i programmen. Ska dessa regler tolkas så att det är fritt fram, eller t o m en instruktion, för programledarna att kategoriskt vara emot Sverigedemokraterna därför att partiet skulle stå för rasism (och kanske också våld och brutalitet, med tanke på ”järnrörsfilmen”)? Nej, jag anser att de inte ska tolkas så. Men jag noterar att detta är en rätt vanlig argumentationslinje i debatten. ”Eftersom vi ska vara emot rasism ska väl inte Soran Ismail stängas av för att han har tagit ställning emot rasismen och därmed Sverigedemokraterna?”

Min egen uppfattning är att programledare ska aktivt markera mot rasism, våld och brutalitet om någon person i ett program gör uttalanden som är klart uttalat stöd för rasism, våld eller brutalitet. Inte att programledaren ”opåkallat” luftar dessa värden i ett slags polemik mot gäster och intervjuade.

Men vi har flera saker här som försvårar förståelsen av dessa viktiga frågor, och därmed också bidrar till att debatten blir så snårig och delvis okunnig:

Vad får man (konkret) som programledare säga om ett parti eller en person utan att man går över gränsen (i fråga om att låta sin personliga uppfattning eller värdering komma fram)?

Ingår tonfall och röstläge i det som ska bedömas eller är det bara ordvalet som avgör om en programledare förhåller sig opartisk?

Kan man få ta tydlig ställning emot ett parti på sociala medier om man i själva programverksamheten är återhållsam med sådant och framstår som opartisk där?

Innebär paragrafen om att vara partisk i fråga om rasism och våld att en programledare har sanktion att särbehandla Sverigedemokraterna och regelmässigt beskriva partiet som främlingsfientligt och/eller rasistiskt?

Jag anser att de flesta chefer på Sveriges Radio har varit otydliga med dessa frågor i många år. Alla kan fraserna i högtidstalen, men när det ska uttryckas på detaljnivå är det både diffust och osäkert. När mediernas allmänna åsiktifiering har fortgått (accelererat sedan ungefär tio år) har public service inte riktigt haft sin kurs klar, och den bristande interna diskussionen har sannolikt lett till att det finns hundratals olika tolkningar bland personalen om vad reglerna innebär i praktiken.

Sammantaget: opartiskheten är en fråga där det tycks vara ett stort avstånd mellan teori och praktik. Sverigedemokraternas intåg i riksdagen har aktualiserat behovet av att tydliggöra vad reglerna om opartiskhet och programledares roll innebär. De tolkningar som visat sig vara rimliga måste givetvis tillämpas också, public service-bolagen måste leva som de lär och både anställda och publik måste se att det finns en koppling mellan högtidstalen och det som faktiskt kommer ut i programmen. Det är en bit kvar.

Menar vi samma sak med ordet politik?

I dagarna presenterar statsvetarna och mina samtalspartner på Twitter Ulf Bjereld och Marie Demker sin bok ”Den nödvändiga politiken” och jag är på plats på torsdag när den diskuteras vid ett seminarium i ABF-huset. De fäster uppmärksamheten på något som jag tycker är ytterst viktigt, nämligen förutsättningarna för alla medborgare att vara med och forma sina liv. Jag är gärna med i denna debatt.

I artikeln som publiceras i dag på DN Debatt får KD-ledaren Göran Hägglund och hans egenutropade roll som politikens ”gränspolis” företräda synen att mindre beslutsmakt ska finnas hos politikerna. Jag ifrågasätter inte att det finns verkliga och betydelsefulla ideologiska skillnader mellan Bjereld/Demker och Hägglund, men rent allmänt tror jag att vi ofta talar förbi varandra när vi strider om politikens räckvidd. Ordet politik är lite grann som rättvisa, det vill säga det har uppenbara likheter med den välkända bofinken.

Ulf Bjereld och Marie Demker vill ingjuta nytt liv i en gemensam medborgerlig offentlighet – ett ”möte mellan politikens institutioner och det politiska livets uttrycksformer på gräsrotsnivå”. Den önskan kan jag helhjärtat dela. I så måtto vill jag också förstärka politiken om bättre kommunikation mellan medborgare och politikens institutioner innebär det.

Men mycket av författarnas resonemang tycks handla om VAD som ska få bestämmas på politisk nivå. Jag uppfattar att de tycker att Göran Hägglunds resonemang bara kan vara relevanta i ett samhälle där jämlikhet och jämställdhet nått mycket längre än i dag. De lägger sedan ut texten om ekonomisk ojämlikhet, om könsmaktsordning, den traditionella kärnfamiljen och tendensen att låta diskussionen bortse från missbrukare, sjuka och marginaliserade människor.

De skriver vidare i debattartikeln om att det kitt som håller samman ett samhälle håller på att luckras upp av ”individualiseringens negativa sidor”. Jag är inte säker på att jag förstår rätt, men för egen del tror jag att det svenska samhället vilar på en ytterst tunn eller svag värdegrund. Det finns alltför få ”så här bör det gå till när vi människor handlar”-principer som har en stark ställning i hela befolkningen. Om det är sådant som Ulf och Marie menar med individualiseringens negativa sidor så håller jag med.

Politik är enligt en klassisk definition som Bjereld/Demker citerar ”den auktoritativa fördelningen av resurser i ett samhälle”. Den är nog klassisk bland många statsvetare.

Men jag undrar om inte Wikipedias definition omfattas av betydligt fler. ”Politik är en statsvetenskaplig term för de processer och den taktik en grupp använder för att fatta beslut, ofta vad gäller hur en stats offentliga makt ska fördelas och utövas.”

Och det är väl just detta med vad som inryms i ”offentlig makt” som det råder olika uppfattningar om. Eller kanske först och främst olika önskemål om. Jag vet inte hur många gånger jag har suttit i diskussioner, både med journalister och politiker, där någon har slagit fast att ”all makt i Sverige utgår från folket”. Vilket då ofta har använts som argument för att det som beslutas i ett politiskt organ per definition är sunt och gott och i enlighet med vår konstitution.

Men så står det inte i vår regeringsform. Det står att all OFFENTLIG makt i Sverige utgår från folket. Det är inte riktigt samma sak som all makt över huvud taget. I dessa felcitat avslöjas, enligt min mening, glidningar i synen på vad som är politikens arena och vad som faller utanför.

Detta gör diskussionen om politikens inflytande och ställning i dag oerhört viktig. Därför ser jag fram emot en intensifierad diskussion när ”Den nödvändiga politiken” har nått bokhandelsdiskarna, politikerna, grindvakterna i det medieindustriella komplexet – och oss medborgare.

Därför är det bra att Reinfeldts folk la ut DN-intervjun

“Hyresrätt dålig idé i city” löd DN-rubriken och statsministerns stab gick i taket. Men Dagens Nyheters tidningschef Gunilla Herlitz gick till motangrepp och hävdade dels att statsministern var “rätt citerad” dels var det anmärkningsvärt att statsrådsberedningen sedan publicerade sin ljudinspelning av DN-intervjun.

I dagens Medierna i P1 har saken diskuterats, och jag och min konsultkollega Paul Ronge hade intervjuats. Eftersom det var så korthugget inslag i programmet ger jag min syn på saken här på bloggen.

Intervjun tolkas av DN:s rubriksättare som att Reinfeldt dömer ut hyresrätten som idé i City. Och rubrik och ingress ger onekligen intrycket att statsministern uttrycker en åsikt om hyresrätten som princip, i alla fall i Stockholms innerstad.

Men är det vad han menar när han svarar på reporterns frågor? Eller råkar han prata bredvid mun, alltså han tycker egentligen så trots att det inte är moderaternas officiella politik?

Nej, det är helt osannolikt. Det vore ju politiskt självmord att som princip såga hyresrätten i Stockholm, när moderaterna tydligt sagt att det är BRA med hyresrätter, att det är önskvärt med blandade boendeformer.

Så då har moderaterna alltså rätt i att Reinfeldt har tolkats fel, att han tillskrivits en åsikt som han inte har? Ja, allt tyder på det.

Varför strider då DN så intensivt för att tidningens bild är korrekt? Jo, de har gjort det som många medier gör varje dag: De faller offer för suget att kunna avslöja något sensationellt. De faller offer för frestelsen att göra fräcka eller halvfräcka tolkningar av ett par korta fraser i en medellång intervju.

Det intressanta är att den här tolkningen – att Reinfeldt skulle tycka att hyresrätter är en dålig idé i City – inte återfinns som en tydlig berättarlinje i brödtexten. Visserligen skriver reportern Lasse Granestrand att statsministern är skeptisk till hyresrätten i city. Men att han skulle döma ut den, nej så skulle han aldrig uttrycka sig, medgav han i lördagens Medierna.

Rimligen är det nattredaktionens redigerargäng som har spetsat och omtolkat Reinfeldts svar så att resultatet ska bli intressant nog för att kunna försvara ett helt uppslag i tidningen. Och rubriker i tidningar är ett ämne som mediefolket och läsarna ser helt olika på.

Nästan alla läsare kräver – eller föredrar – att rubriken har täckning i texten. Den får förstås vara en förenkling av ett mer abstrakt resonemang, men den får inte leda till att läsaren blir fel informerad.

Men det här är inte lika viktigt för alla journalister. En hel del har nämligen inte fokus på läsaren/medborgaren. Det viktigaste för dem är att inte bli mästrade av ”makten”. De vill få skriva sina rubriker som de alltid har gjort och gillar inte den som är omskriven det så… tough shit. Det har du inte med att göra.

DN:s publisher Gunilla Herlitz var ytterligt förnärmad över att statsministern hade synpunkter på en tidnings rubrik. Så fräckt! En tidnings rubrik är en fråga för tidningens anställda – inte för politiker och allmänhet, om jag förstår henne rätt.

Jag delar givetvis inte den åsikten. Och inte Journalistförbundet eller Publicistklubben heller, formellt. En av de etiska spelreglerna lyder: ”Rubrik och ingress ska ha täckning i texten”. Det är spelreglernas mest nonchalerade paragraf. Och DN och många andra har vant sig vid att dom sällan fälls för en ojuste rubrik, om brödtexten är okej.

Men rubriken är avgörande för helheten. Den styr min föreställning om verkligheten under hela artikelläsningen. Och särskilt om jag inte orkar läsa hela texten är risken överhängande att jag tror att rubriken var en någorlunda rättvis sammanfattning av artikeln.

Reinfeldt gör därmed rätt i att bry sig om hur hans budskap skildras av Dagens Nyheter.

Och han gör rätt i att formulera och sprida sin egen version på vilken hemsida han vill.

Och inget hindrar att hans kansli lägger ut sin egen inspelning av intervjun för att göra det möjligt för allmänheten att bilda sig sin egen uppfattning.

Det är nya tider. Tidningarna blir en av många aktörer som ger oss bilden av verkligheten. Är det automatiskt dåligt? Blir medborgarens möjlighet att bli allsidigt informerad sämre av det? Nej, knappast.

Förresten, varför har vi medier som har till uppgift att informera allmänheten? Jo, för att på deras vägnar hålla koll på mäktiga kretsar och ge medborgaren möjlighet att självständigt ta ställning i samhällsfrågor.

Vem har visat starkast intresse för just den aspekten i den här affären? Ja inte Dagens Nyheter i alla fall.

En vänsterpartist har KU-anmält statsministern för att hans egenbeskrivna syn på Stockholms hyresmarknad, i kontrast mot DN:s, har publicerats på www.regeringen.se. Regeringens hemsida ska inte vara en propagandamegafon, säger anmälaren.

Ursäkta? Ska regeringen hemsida inte vara ett språkrör för regeringen? Regeringen styr riket men ska vara förhindrad att säga att den inte tycker som en morgontidning påstår? Ska det vara förbjudet? Eller bara tillåtet på en viss hemsidesadress? Vem ska ingripa om regeringen är olydig och skriver något kritiskt på sin hemsida?

Det finns inga faktafel i intervjun, säger Dagens Nyheters tidningschef. Det är väl bra om det är så. Men är bra journalistik enbart fakta? Och är det som inte är fakta fiktion? Eller osant? Eller finns det nyanser i denna flod av berättelser och tolkningar?

Modern nyhetsjournalistik innehåller berättelser, med gestaltningar, premisser, förenklingar och känsloskapande element. Och texterna påverkar oss som läser, vi blir påverkade i synen på verkligheten och våra åsikter påverkas. En intressant nyhetstext är laddad med både fakta, känslor, identifikation, konflikter, skurkar och hjältar. När en sådan berättelse av huvudpersonen avvisas med motivet att ”jag tycker inte så” kommer tidningschefen och säger ”det finns inga faktafel i intervjun”.

Godag Yxskaft. Läsarna fick fel uppfattning om vad statsministern anser – men tidningen gjorde tydligen ändå ett suveränt jobb.

Det är då och då anledning att påminna för vem tidningar görs. Det är inte för tidningarna själva och deras personal. Det är för medborgarna.

Fotnot den 25 jul 2020: Diskussionen ovan beskrivs också i boken “Inte lögn, inte sant – medierna och verkligheten”. Utöver länkarna ovan kan också dessa erbjuda intressant bredvidläsning: en nyhetstext i Dagens Media “Reinfeldt till attack mot DN” och ännu en nyhetstext i Dagens Nyheter: “Reinfeldts uttalande får hård kritik“.

Regeringens obegripliga informationsstrategi

Det var ett ansvarsfullt och samlande budskap som statsministern levererade klockan 12.30 i söndags. Utan att veckla in sig i polisiära detaljer och hypoteser om gärningsman och syfte manade han till lugn och besinning och försvarade det som vi brukar kalla det öppna samhället.
En gedigen kommunikationsinsats – men ändå misslyckad.

19 timmar är en lång tid när ett spektakulärt våldsdåd har inträffat mitt i huvudstadens hjärta. Men så lång tid tog det innan regeringen gav sig tillkänna. Ja men utrikesminister Carl Bildt hade ju twittrat redan vid midnatt, invänder en och annan. Ja, men hur tyst var det inte fram till dess? Dessutom var det inte i regeringens namn som han twittrade, det klargjorde Fredrik Reinfeldt igår och upprepade i dag.

I en regering är det extra viktigt att ansvar och åtgärder följs åt, inklusive uppgiften att kommunicera. Så vems ansvar (det politiska) var det här i lördags kväll? En våldsam explosion som kan ha varit ämnad att döda oskyldiga. Rimligen justitieministern. Om det riskerar att bli ett nationellt trauma – lämpligen statsministern. Var det natten till i söndags utrikesministerns fråga? Knappast.

I dag säger Beatrice Ask att hon tyckte att det fanns anledning att invänta polisens slutsatser.

Det tyckte uppenbarligen statsministern också, men inte Carl Bildt. Det går inte att frigöra sig från bilden av en regering som är djupt oenig om informationsstrategi efter en stor och dramatisk händelse (”svår påfrestning” som det heter i många styrande dokument på myndighetsnivå). Jag gissar att Per Schlingmann redan har frågan på sitt bord, för en regering som strider internt om informationsansvar och principer för kommunikationen kommer att hamna i trubbel igen.

Men vad kan då en regering säga timmarna efter ett våldsdåd innan ännu röken och stanken från sprängmedlet lämnat det snötäckta julhandelsstockholm? Jo faktiskt det mesta av det som en regering har anledning att säga – nämligen att visa att den delar allmänhetens oro, försäkra att ansvariga myndigheter tar allvarligt på uppgiften och understryka vikten av att vi alla håller huvudet rimligt kallt och inte blir lättfångade byten för ryktesspridare och mörkmän. Det budskapet är inte avhängigt innehållet i en brottsplatsundersökning.

Men den här rollförväxlingen – att politiker vill ha ”på fötterna” i en konkret utredning – är vida spridd i vårt land. Det är mer regel än undantag att statsråd och andra politiker får svara på frågor om operativa beslut och taktiska val hos en myndighets medarbetare. Som i Agenda igår, där justitieministern ombads uttrycka bedömningar av bevisläge och dithängande utredningsfrågor. Detta trots att Säpochefen också fanns i studion och skulle intervjuas direkt efter.

Jag har flera exempel på roller som förväxlats intill perversionens gräns. Som när försvarsministrar får journalistfrågor om vilka fordon som borde finnas i Afghanistan medan ÖB förväntas besvara frågan om när Sverige ska gå med i Nato.

Om ledande politiker fortsätter att ”spela med” och svara på utredningstekniska frågor i medierna, då blir regeringens kommunikationsuppgift närmast omöjlig. Jag förväntar mig inte att journalisterna ska avstå från att ställa ”fel” frågor, men justitieministrar borde tydligt markera vad som är myndighetsjobb och vad som är politiskt ansvar. Och utrikesministern borde åtminstone samspela med kollegan på justitiedepartementet när han (i sak riktigt, visar det sig) twittrar om en pågående brottsutredning. Men allra bäst hade varit om polisen hade informerat om terrorbrottet natten till söndag. Och om justitieministern hade varit det första statsråd som gav sig tillkänna med politiska kommentarer när ryktesspridningen satte fart i lördags.

När det händer något nationellt dramatiskt nästa gång.. vem har då ansvar att först vända sig till folket? Alla mår bäst av att det står klart för alla var kommunikationsansvaret ligger. Och om det är politiskt eller operativt. Läge att snacka ihop sig i regeringen.

Politisk ordlek kring Afghanistan

“Uttrycket ‘från stridande till stödjande’ förstärker intrycket att det är en omfattande strategisk nystart. Men civila insatser har i åratal varit en viktig del av Sveriges samlade insatser för att Afghanistan ska komma på fötter, så den utmålade bilden att en uteslutande militär insats skulle övergå i en rent civil sådan är en synvilla.” Det skriver Staffan Dopping, tidigare informationsdirektör vid Försvarsmakten.

Med stolhet och darr på rösten presenterade tre partiledare den breda överenskommelsen om fortsatt militär närvaro i Afghanistan. Jag är glad åt att Sverige fortsätter att ta ansvar för nuläge och framtid för detta trasiga land, men noterar i den politiska retoriken fortsatta glidningar om insatsen.

Både Mona Sahlin och Peter Eriksson låter förstå att det är en helt ny strategi för Afghanistan. “Nu ska det gå från stridande till stödjande”. Många väljare kommer nog att uppfatta det som att mängder av svenska soldater och officerare kommer att återvända hemåt redan 2012.

Men om man läser noga i överenskommelsen så står det klart att ett okänt antal svenska officerare kommer att stanna kvar i åratal. “Efter överlämnande av säkerhetsansvar i landets olika delar kvarstår ett åtagande om internationella insatser för hjälp med utbildning och stöd av Afghanistans armé, polis och andra säkerhets- och rättsorgan.” Det kommer bland annat att handla om de OMLT-grupper (operational and mentoring liaison team) som utbildar afghanerna så att de ska kunna överta säkerhetsansvaret i landet. Det stödet kommer förmodligen att behövas i många år framöver.

Retoriken i presentationen av dagens överenskommelse ger intrycket att en tidigare rent militär insats snart ska växlas över i en civil. Uttrycket “från stridande till stödjande” förstärker intrycket att det är en omfattande strategisk nystart. Men civila insatser har i åratal varit en viktig del av Sveriges samlade insatser för att Afghanistan ska komma på fötter, så den utmålade bilden att en uteslutande militär insats skulle övergå i en rent civil sådan är en synvilla.

Det framgår också av den politiska överenskommelsen att civila insatser redan pågår (om än inte i önskvärd omfattning, de har varit för blygsamma men det är ju endast en följd av medvetna politiska beslut). “Sverige kommer att fortsätta förstärka de olika civila satsningarna i Afghanistan, med betoning på dess norra delar”. Lägg märke till formuleringen, “fortsätta förstärka”.

Dagens välkomna Afghanistanuppgörelse har av Lars Ohly beskrivits som att “man vill fortsätta kriget”. Den karaktäriseringen av Sveriges respons på FN:s begäran om militärt deltagande i Afghanistan är sannerligen en extrem position – i alla fall om man jämför med de skrivningar som både socialdemokraterna och miljöpartiet nu ställt sig bakom.

Vad gäller innehållet i Sveriges militära engagemang i Afghanistan har det utvecklats och förändrats hela tiden sedan decenniets början. Det ligger i multifunktionella insatsers natur att de utvecklas och anpassas till det som sker “på marken”.

Men det är trist att partiernas “storytelling” bidrar till en syn som går ut på att Försvarsmaktens förmåga till väpnad strid inte skulle kunna utgöra ett stöd i ett konfliktområde. Dikotomin mellan stridande och stödjande är i många avseenden falsk.

Sverige är en av 47 nationer i Isaf, International security assistance force. Vi är redan där för att stödja afghanernas kamp för att få ordning i sitt land och kunna rå sig själva.

Som sagt, det är mycket bra att en bred riksdagsmajoritet nu står bakom en linje för de närmaste fyra årens samlade insatser i Afghanistan. Men det är inte helt ärligt att beskriva det som en distinkt förändrad strategi. Det är snarare “more of the same” och en fortsättning på de planer som redan finns.

Dryg konsult gav Arkelsten goda råd

Nu är det dag två i Sofia Arkelstens första mediedrev. När Expressen igår ”avslöjade” att hon låtit sig bjudas på en resa till Frankrike av oljebolaget Shell såg det bara besvärande ut. Eftersom hon var miljöpolitisk talesman för Moderaterna är det ju lite känsligt att ta emot förmåner från en gigantisk miljömarodör. Samtidigt visste ju många att flera andra riksdagsledamöter redan har varit anmälda för samma sak, och det ledde inte till någon förundersökning.

Men Sofia Arkelstens krishantering igår var oväntat långsam och valhänt. En kort och lätt akademiskt hållen kommentar på partiets hemsida är inte kommunikation i världsklass. Hon lät till en början inga journalister ställa frågor, och på eftermiddagen var det självaste statsministern som gav kommentarer.

Budskapet var inget för den som gillar klarhet och entydighet. Å ena sidan var Sofia Arkelsten av den uppfattningen att resan var förenlig med hennes dåvarande roll… å andra sidan är det bra att hon har uttryckt beklagande för att hennes agerande kan ha uppfattats som otillbörligt. Jaha, vad var det kondenserade budskapet i detta? Det var rätt, men kanske ändå lite fel?

På Solvalla kan det vara klokt att tro på en vinnare men för säkerhets skull gardera med en outsider. Men i kommunikation i förtroendebranschen är det tillrådligt att ha ETT huvudbudskap.

Igår var jag förundrad över att det dröjde så många timmar innan Moderaterna (då i form av regeringschefen) agerade i frågan. Nu förstår jag att det kan ha varit frågan om Arkelstens roll som styrelseledamot i börsbolaget Sweco som föranledde svåra interna överväganden. Först skulle hon vara kvar, någon timme senare skulle hon lämna posten.

I dag talas det om att hon åkt på ”flera bjudresor”, och det här är ju en klassisk ”avsnitt 2” i drevets dramaturgi. Igår yttrade sig flera (oppositions-)politiker kritiskt mot hennes Shell-resa, och i dag kommer ännu fler att stämma in i kören av kritiker. Redan förekommer ordet avgång i medierapporteringen.

Jag gillar inte mediedrev där det ser ut som om varje utveckling är ödesbestämd. Jag föredrar när människor agerar, tar ansvar och gör vad som krävs. Därför är jag bekymrad när jag ännu en gång ser en skicklig och engagerad människa som till synes saboterar sina egna möjligheter att kunna fullfölja sitt arbete på ett bra sätt. För det som gjorts från Moderaternas och Arkelstens sida det senaste dygnet – och som syns utåt! – innebär inte att den till synes obönhörliga drevlogiken utmanas.

I själva sakfrågan (att låta aktörer i samhället betala för en förtroendevalds resor och uppehälle) har Arkelsten sannolikt varit för lite försiktig. Det är en fördel om det både finns klara regler för riksdagsledamöters resor och att ledamöterna säkerställer med sina medarbetare att de handlar rätt. Just nu känner jag mig otillräckligt informerad om vad som gäller för riksdagens politiker.

TILLÄGG KL 11.05
På aftonbladet.se under Lena Mellins kommentar återfinns riksdagspartiernas inställning till “bjudresor”. Moderaternas svar på vilka riktlinjer som gäller “säger att det viktiga är att resans innehåll är relevant för uppdraget som riksdagsledamot” enligt partiets presschef Carl Johan Swanson, som inte vill ”gå in på” när riktlinjerna antogs.

Men oavsett sakfrågan så är det i ansvarstagandet som en kritiserad politikers framtid avgörs. Och då är det viktigt att de budskap som framförs är tydliga och begripliga. Det har inte gällt i det här fallet.

Ett klart budskap skulle kunna vara: ”Jag trodde då att det var problemfritt att låta Shell betala resan, men nu inser jag att det var olämpligt. Jag har respekt för Claes Sandgren på Institutet mot mutoroch hans inställning är ju klar. Så det hade varit klokt att låta riksdagen betala resan i stället, jag beklagar att jag inte förstod det då.”

Ett annat är: ”Jag är faktiskt osäker på vad som är rätt och fel. Då tyckte jag att det var helt rätt, nu är jag inte lika säker. Men nu ska ju en åklagare titta på det här, och det blir ju en hjälp framöver för att veta var gränserna går”.

Eller: ”Jag vet exakt varför jag lät Shell och andra betala mina resor, det var och är helt okej, så kritiken mot mig är helt utan saklig grund.”

Eller kanske: ”Jag har nog gjort helt fel. Det var inte medvetet så, men i dag känner jag att jag har klantat mig rejält. Det är helt enkelt inte förenligt med riksdagsuppdraget att ta emot förmåner från andra, även om resan har med uppdraget att göra och en del i mina ansträngningar att lära mig mer om mitt område och träffa intressanta människor.”

Klara besked är alltid bäst. Och snara. Aktiv kommunikation i stället för motvillig. Jag tror att Moderaterna just nu gör saker och ting svårare än de är.