Öppenhet är enda vägen

Min lott i reklamlivet

Inlägget skrevs 2013-01-13 14:53

Jag har blivit reklamgubbe. Just nu förekommer jag i fyra 20 sekunder långa reklamfilmer för Postkodlotteriet, där jag är ett slags intervjuare/ankare i korta inslag med Rickard Sjöberg, Magdalena Graaf, Putte Nelson och Sandra Dahlberg. Är det något problem med det?

Jag har fått en del kritiska frågor på Twitter om min roll i tv-reklamen. Vad fick jag betalt? Varför gör jag reklam för ett lotteri som varit föremål för skriverier om höga ersättningar till personerna i lotteriledningen? Är det okej att ”agera journalist” i reklamfilmer för detta företag?

Jag funderade naturligtvis på saken ett par dagar efter att jag hade fått förfrågan från produktionsbolaget Pampas Produktion och regissören Rolf Sohlman. Finns det en risk att jag skadar mitt anseende och/eller kommunikationsbyrån K-Street Advisors varumärke där jag jobbar? Det viktiga för mig är att inte lura människor.

Men jag är ju inte journalist längre, för då hade det givetvis varit helt omöjligt att göra reklam. Journalistik och reklam är som eld och vatten – förväntas vara i alla fall. En journalists trovärdighet står och faller med att han inte uppfattas som köpt. Men jag har inte varit journalist sedan augusti 2005, då jag började på Försvarsmakten som informationsdirektör.

Och som PR-konsult erbjuder jag organisationer och personer att hyra in mig som kommunikationsexpert. Ibland är det min hjärna som är i fokus, ibland mina ord, någon gång kanske mitt ansikte eller namn tillhör det som efterfrågas. Jag har en kompetens som jag hyr ut till den som vill betala, och grunderna till att uppdragsgivaren vill ha just mig kan nog variera.

Så jag beslöt, efter att ha samtalat med mina kolleger på K-Street, att tacka ja till att agera ”nyhetsintervjuare” i några reklamfilmer för Postkodlotteriet. Lotteriet har sedan starten delat ut stora pengar till de organisationer som står som mottagare; Amnesty International, Bris, Cancerfonden, Kvinna till Kvinna och Röda Korset är några av dem, och förra året delades 945 miljoner ut till förmånstagarna.

Postkodlotteriet är en respekterad aktör på lotterimarknaden i Sverige, vilket inte hindrar att företaget bakom har granskats för löner och ersättningsnivåer till de ledande företrädarna. Att reklamfilmerna gjordes för Postkodlotteriet var inget problem för mig.

I filmerna förekommer ett slags studio, där ett ankare (jag) ställer en eller två frågor till Postkodlotteriets välkända profiler. Reklamfilmerna syftar till att väcka uppmärksamhet för lotteriets reklamtidning och det faktum att vinstantalet vid årsskiftet utökats, samtidigt som lottpriset har höjts.

Att jag spelar en programledare i en produktion som i någon mån påminner om ett nyhetsprogram ägnade jag ett antal kritiska tankar. Jag ogillar reklam som inte tydligt visar sin karaktär av reklam, och därför kan jag inte tänka mig att delta i sammanhang som försöker vilseleda publiken. Att lura tittarna är oetiskt. Men jag anser att reklamen för Postkodlotteriet inte är försåtlig, och att nyhetskopplingen är av sorten blinkning-travesti-parodi. Det tilltalet, i kombination med att lotteriet genererar så stora intäkter till ideella och allmännyttiga organisationer, räckte för mig. Ja, jag gör det här, det blir en annorlunda upplevelse.

Jaha, ni kanske tror att pengarna är den mest intressanta faktorn här? Här får ni stanna kvar i tro och gissningar, för i den här branschen (reklamfilmsbranschen) håller man arvodesnivåer strikt mellan uppdragsgivare och uppdragstagare. Men så mycket kan jag avslöja att betalningen för min heldag i Filmhusets studio 2 – om den skulle bli föremål för granskning och avslöjande – inte är av det slaget att den skulle välta några kiosker. Ersättningen går inte heller till mig personligen utan till det företag där jag arbetar och är delägare.

Men kul var det och inte alls likt en tv-sändning. Jag har blivit regisserad av Rolf Sohlman. Jag har länge önskat att bli filmad av en kamera som åker på vagn och där en särskild person svarar för skärpeförflyttningar. Nu är det avklarat.

Add comment

Senast uppdaterad 2013-01-13 15:08

Talet till journalisten (på 100-årsdagen)

Inlägget skrevs 2012-07-15 18:02

År 2001 fyllde Svenska Journalistförbundet 100 år. Bland många jubileumsevenemang förekom en samling på Fasching i Stockholm, där tre personer hade ombetts att hålla ett ”tal till journalisten”. Jag var en av dessa tre. Här är mitt tal:

Också jag vill gärna utgöra en stämma i hyllningskören, så här på hundraårsdagen.

Hundra år – det är ju ingen obetydlig ålder. Ingen betydlig heller – om man anlägger ett kosmiskt perspektiv. Men frågan är: vem är det som jag hyllar?

Journalisten. Vad är det för en?

Från franskan: tidningsman, står det i Norstedts uppslagsbok. Det finns nån fotnot att också medarbetare inom etermedier numera kan kalla sig journalist.

Det är mer än ett kvarts sekel sen jag kunde börja ta betalt för mina prestationer inom yrket. Men vad är en journalist? Jag söker än i dag svaret på den frågan.

När jag hör kolleger berätta vad som ligger bakom deras yrkesval så är det ett svar som är det vanligaste. Det är en rätt bastant majoritet som tycks ha ungefärligen samma bevekelsegrunder. Jag vill förändra världen, brukar dom pipa fram när frågan kommer på tal.

Fast om det sen skulle hända att samma personer anklagas för att ha förvrängt eller manipulerat med nån story, och det blir genmäle och sånt... då brukar den här övergripande ambitionen att bygga om världen och samhället lite grann komma i skymundan. Då är det jakten på sanningen bara.

Dom verkar så säkra och så nöjda, dom där som vill förändra världen. Och som har funnit att journalistik – det är rätta verktyget om man smider såna planer.

* * * * * * * * *

Själv hade jag inga såna tankar när jag fick vittring på den här branschen i slutet på 60-talet och början på 70-talet. Jag tyckte inte att världen var särskilt lättbegriplig som den var. Så hur skulle jag – i det läget – kunna slå fast hur den borde vara i stället?

Nä, jag blev journalist av andra skäl. Om det nu är journalist jag är...

* * * * * * * * * *

Jag var fascinerad av radio. Inte så mycket av det dom sa i radion, utan HUR det sas. Eller rättare sagt: hur det kunde höras – i en liten löjlig högtalare i en apparat hemma hos mig. Jag var fascinerad av tekniken som gjorde att Mona Krantz och Kent Finell – som gäspade och gnabbades i programmet Gomorron fem dar i veckan – kunde sitta hemma på Finells balkong i Högdalen – eller var det Mälarhöjden? – och prata sig igenom hela morronen, med skivor, kaffe, nyheter och Min soldat och allt. Perfekt ljud. Sittande ute på en balkong. Och hemma på mitt pojkrum. Vilken magi.

Jag hade inga tankar på att förändra världen. Jag ville ta mig in i det där huset på Gärdet där all radio som jag kände till tillverkades. Hundratals mikrofoner måste dom ha där. Jag visste att det fanns bärbara bandspelare från Schweiz som var så gedigna arbeten att dom spelade in fantastiska ljud alldeles brusfritt. Dom drevs av vanliga brunstensbatterier. 12 stycken...

Och kortvågsbilen, som kunde direktsända från vilken plätt som helst – mitt i naturen. Det vill säga Kent Finells balkong. Eller Fåfängans topp. Eller Skansen.

Hur kommer man in i det där huset? Den frågan malde i mitt undermedvetna när jag var tolv-tretton år... och i hela tonåren. Av någon anledning så tänkte jag inte på att man kunde utbilda sig till meteorolog, och sen få breda ut sig över Sjörapporten i P1. Eller att söka till Dramaten, så att man kunde höras i Radioteatern. Eller att försöka bli en dragspelsnörd, eller nån som var expert på ålderdomshem – för såna hörde man ju i den tidens P3.

Journalister... det verkade vimla av såna i Radiohuset... framför allt i Dagens Eko. Olle Söderlund, Pia Brandelius, Thomas Botwid, Lena Askling, Gösta Spjuth, Jane Brick, Anita Järnström. Bror Säfström. Jarl Alfredius. Rolf Egil Bergström. Markus Ölander. Arne Thorén. Hans Granqvist och Alf Martin. Christina Jutterström. Thomas Hempel.

Sen fanns det andra som vimlade i radion. Men var dom journalister? Tommy Engstrand, Lars-Gunnar Björklund, Ingvar Oldsberg. Ulf Elfving. Åke Strömmer. Oj vad många män det var på den tiden. Men Kersti Adams-Ray fanns där också. Det var hon som läste familjers och flickvänners hälsningar till lumpande unga män i skivönskningsprogrammet Min soldat på mornarna.

Ja, dom här rösterna grep tag i mig när jag var ung, känslig och formbar. Dom var vackra, tyckte jag - rösterna. Dom lät som om dom visste vad dom skulle säga hela tiden. Vänliga. Och på rätt plats. Dom var väldigt mycket nu. Tyckte jag då.

Tja, vad gör man? Man sätter upp ett mål och anpassar medlen efter det. Jag ville komma in i radiomediet. Där jobbade journalister. Var gör man journalister?

Ni minns kanske den där hårschamporeklamen från samma tid: ”Mjäll är en sjukdom. Sjukdomar behandlas med läkemedel. Läkemedlet mot mjäll heter Selukos”.

Ja, det var samma med min yrkesbana. Radio var målet och gjordes av journalister. Journalister tillverkas på högskola. Vägen till radion går via journalisthögskolan.

Så jag sökte dit – och kom in – med ett nödrop.

Nu har det gått några år. Jag har läst tidningen Journalisten sen den var en blank, men långt i från glättad månadstidning på 70-talets mitt.

Jag minns att jag var lite stolt när jag fick tidningen. Jag tolkade det som att jag var en av dom.

Men vilka var nu dom? Gåtan som icke låter – gissa sig kom nu åter...

Det har blivit populärt på senare tid att komma ut ur garderoben.. det kanske man kan göra utan att ha nån sexuell hemlighet... kan man komma ut ur garderoben om man – bakom dom enkla paltorna och den undergivna uppsynen – visar sig vara – en makthavare?

Grattis Journalisten – vem du än är...

Add comment

Det du inte fick se i TV

Inlägget skrevs 2012-01-24 19:25

I kvällens ”Nyhetsbyrån” diskuterar jag med Alexandra Pascalidou och Claes Malmberg bl a om läget i Socialdemokraterna. Men i studion i Göteborg begränsade vi oss huvudsakligen till det som skett fram till Håkan Juholts avgång, och jag hann inte ge luft åt mina tankar om det som är på väg att ske framåt.

Här kan du få veta vad du inte fick se i TV-sändningen!

För det första är det otroligt märkligt att Socialdemokraterna är så fast i sina traditioner att ledande företrädare än en gång bedyrar att de inte står till förfogande, trots att partiledarposten är tom och läget är akut. Socialdemokraterna har medvetet beslutat att inte ha någon ställföreträdare till partiledaren, vilket borde innebära att gruppen närmast under (VU i praktiken) befinner sig bara ett hjärtslag från makten och ansvaret. Har man accepterat en plats i VU borde det vara självklart att inte direkt säga nej till tanken på att kandidera till partiledarposten. Heder åt Morgan Johansson som sa just detta i Gomorron Sverige i morse.

Den förra partiledarprocessen liknade maktskiftet i en hemlig sekt. Det var slutna kontakter i hemliga rum i stället för ”social demokrati”. Och processen slutade med att en helt otillräcklig person valdes till den post som tidigare beklätts av Tage Erlander, Olof Palme, Ingvar Carlsson m fl. Kanske resultatet signalerar att också processen hade brister?

Nu ältar partiprofilerna i verkställande utskottet processfrågan i ständigt ajournerade möten. Och även om det nu möjligen blir en snabb process, så finns det ändå en överhängande risk att den blir sluten ännu en gång.

Också i den här fasen kommer det olika besked från olika VU-ledamöter. Talar man också om namn i dessa diskussioner, eller är det bara diskussioner om process? Vad jag förstår har beslutet om processen tydliga kopplingar till vem som kan komma i fråga som partiledare. Om processen blir riktigt snabb är det så gott som säkert att det blir någon i den lilla grupp med personer som är både erfarna och välkända (i praktiken betyder det nog att sannolikheten för att nästa partiledare är en man går upp till 80-90 procent). Jag tror att vi i så fall kan finna partiledaren i gruppen Thomas Östros, Stefan Löfven, Mikael Damberg och Sven-Erik Österberg.

Själv har jag svårt att förstå att partiet inte väljer en stark, senior ordförande som övergångslösning fram till nästa kongress. Jan Nygren, Jan Eliasson – ja helst Göran Persson. Men alla tycks nu vilja rekrytera direkt för minst sex år framåt, och då finns ingen plats för silverrävar.

Partisekreteraren Carin Jämtin då? Jag ser inte det ledarskapet hos henne. Omedelbart efter Håkan Juholts avgång beskrev hon situationen som oerhört allvarlig och hon var inte främmande ”för att hjälpa till” men kunde inte alls tänka sig att axla partiledarens roll, inte ens i detta prekära läge. Jag ser i medierna att en och annan vill måla upp henne som en stark ledare som växer med uppgiften, och det är möjligt att hon gör.

Men den inledande signalen från Carin Jämtin när partiet blev ledarlöst var ”inte jag”, trots att hon är den enda i partiet, vid sidan av ordföranden, som är kongressvald. Hennes auktoritet vid pressträffen i lördags var enligt min bedömning som ett slappt handslag, och hon är också en svag talare. Dessutom: har hon inte ett betydande ansvar för att de senaste tio månaderna har varit en Golgatavandring?

Det är fortfarande spännande att följa utvecklingen inom Socialdemokraterna. Men allt tal om att det är dags för en ny öppenhet i partiet tycks vara bara tal.

Add comment

Senast uppdaterad 2012-01-25 01:05

<< Första < Föregående 1 2 3 4 5 6 7 Nästa > Sista >>

PR-konsult, exjournalist, numera seniorkonsult på K-Street Advisors. Gör uppdrag som moderator, medietränare och rådgivare. Var tidigare journalist i 27 år inom radio och TV. Läs mer om mig

Biografi

biopuff

Vad har jag gjort under mitt liv? Läs min biografi här!

K-Street

Jag jobbar på K-street Advisors.

SDopping på 77 sekunder

Senaste bloggat

RSS

Prenumerera på bloggen via RSS.

Min lott i reklamlivet

Talet till journalisten (på 100-årsdagen)

Det du inte fick se i TV

Twitter

Länkar till vänner

Länkar

Biografi

K-Street

Taggar

SDopping på 77 sekunder

Senaste bloggat

RSS

Sök på bloggen