Av de politiker som lämnar sitt uppdrag är det en hel del som går över till påverkansarbete, exempelvis lobbying. Detta ”avslöjar” Aftonbladet i dag, och får påhejning av Ekot, som lade samma nyhet högt i morse.

Och visst ser det märkligt ut när det läggs upp som på kvällstidningens etta: ”Lämnade makten i regering & riksdag: Så styr de ändå”. Enligt AB har ungefär var tredje av politiker och politiskt tillsatta tjänstemän som slutar i politiken gått över till ”den omstridda lobbyistbranschen”.

För min egen del, som partner i kommunikations- och strategibyrån K-Street Advisors, är jag naturligtvis en del av denna bransch även om tjänster som syftar till att påverka lagstiftning är en mycket liten, nästan obetydlig del. Dock vill jag inte på något sätt förneka att jag kan ta på mig uppdrag som delvis kan handla om någons vilja att påverka politiska beslut. Så lobbying är inte per automatik omoraliskt, enligt min uppfattning.

Däremot höjer jag på ögonbrynen när jag läser om en före detta riksdagsledamot, Christine Jönsson, som påstås ha utlovat en undertecknad riksdagsmotion för 8 000 kronor. Den ”offerten” inger två samtidiga tankar: det tycks finnas korrupta riksdagsledamöter och det tycks finnas lobbykonsulter som utställer löften som inte tål dagens ljus.

Men med detta sagt: det ligger i farans riktning att medieuppståndelsen de närmaste dagarna kommer att misskreditera all kvalificerad PR, och i synnerhet den del av branschen som riktar sig mot den politiska sektorn. Dels för att den febriga medielogiken drar åt det hållet, dels för att så många journalister har kraftiga fördomar om PR- och opinionsarbete rent allmänt.

Aftonbladet blandar ett antal olika perspektiv och mixar ihop till en oaptitlig gröt, som de flesta förväntas ta kraftigt avstånd från. Men vad är det som är viktigast?

• Är det att lobbying pågår överhuvudtaget? Att det per definition skulle vara skadligt eller odemokratiskt?
• Eller är den tyngsta aspekten att några som börjat arbeta på intresseorganisationer eller lobbybyråer tidigare har haft politiska uppdrag?
• Eller är huvudproblemet att det inte är tillräckligt reglerat, att det inte sker något slags offentlig övervakning av lobbying?

Det vore bra om de som för indignationens talan kunde vara tydliga med vad de verkligen kritiserar, och på vilken grund. Jag anser, som antytt, att det är bra att det finns en bransch som kan hjälpa oerfarna, utan goda nätverk och politiska kontakter, att förstå hur opinioner påverkas och hur man i bästa fall kan övertyga politiker och andra makthavare om att någonting bör ändras. Stora, starka intresseorganisationer har i alla år haft denna kompetens och ett inflytande över politiken. Jag kan inte se att andra ska nekas den möjligheten på principiella grunder.

Men det ska vara juste, ärligt och faktabaserat. Inte ett utslag av intima kompisrelationer och det ska naturligtvis inte innehålla drag av korruption.

I fredags kunde vi läsa i Resumé att några av Aftonbladets reportrar hade försökt blåsa förre försvarsministern Sten Tolgfors, genom att utge sig för att vara företrädare för några asylboenden som önskade en ny lag om certifiering. Efter att ha spelat sina roller ett tag avslöjade journalisterna sina rätta jag, men av allt att döma hade de inte fått Tolgfors att handla eller säga något olämpligt. Detta försök till ”wallraffande” kommer säkert att diskuteras intensivt en tid.

Jag tror inte att journalister behöver ”gangstra” och köra med falsk flagg för att få ärliga svar från seriösa PR-byråer. I min värld innebär inte lobbying att man ”köper” en lag. Även om jag kan ha mina dubier om åtskilliga riksdagsledamöters kompetens så är det något annat än att omyndigförklara dem.

Vad gäller Sten Tolgfors, så har han själv beskrivit mötet med Aftonbladet på sin Facebooksida och på hans byrå Rud Pedersens hemsida. Jag ser ingenting som tyder på att någon gräns har överträtts av hans byrå.

Men det är skillnad på PR-folk. Alla har inte samma kompetens, metoder eller etik. Jag vill kraftigt varna för att dra oss alla över en kam.

Sedan tycker jag att det är rimligt med en karenstid, som hindrar att politiker går nästan direkt från lagstiftarmakt till att sälja lobbytjänster. 18 månader kan vara lagom.

Till sist hoppas jag att de som i dag sitter i riksdagen nu kan hålla sig kyliga, och agera på ett sätt så att deras självständighet och professionalism uppfattas som trovärdig. ”Jag räds inte lobbyister, jag välkomnar allt inflöde av fakta, argument och åsikter. Jag är trygg i mina värderingar och med min egen integritet, och mina motioner står jag själv bakom.” Så önskar jag att stabila, öppna och pålitliga politiker uttrycker sig. Och menar.

UPPDATERAD 30 APRIL:

Aftonbladet har i dag publicerat den smygtagna filmen med Sten Tolgfors på Rud Pedersens kontor. Filmen "avslöjar" Tolgfors, menar tidningen då dess reportrar, under falskt namn, har avsänt mejl som talar om en vilja att driva igenom en lag. Därigenom skulle Tolgfors ha manifesterat sin odemokratiska läggning, om jag förstår journalistiken rätt. Det är inte påfallande intellektuellt hederligt.

En annan reflexion är att Aftonbladet, och många fler, tycks beskriva allt opinionsbildningsarbete som lobbying. Detta slarv med begreppet gör att brösttoner och chockrubriker framstår som ännu mer uppskruvade. Lobbying är påverkansarbete där de aktiva har direktkontakt med politiska makthavare. Men denna direktkontakt har säkerligen långt mindre än 10% av alla PR-konsulter, kanske under 2% till och med. Håll ordning på begreppen, och skilj på fakta och känslor!